My most important blog post ever

juli 7, 2016 2 kommentarer

Our lives in Sweden started in the same year, in 1975. We studied medicine at the same university, the Karolinska Institute in Stockholm. His career was in cardiology, mine in emergency medicine. I believe we’ve both been appreciated clinicians. When writing about him on Facebook, I immediately got a direct message saying he was the best doctor who had ever worked at that particular clinic.

My medical adventures in Africa were more about learning than making valuable contributions to patient care. Not that I didn’t want to, I just didn’t have the necessary knowledge and experience to achieve that. He, on the other hand, made a long term commitment when he co-founded the Addis Cardiac hospital, providing a service that had up till then been unavailable in Ethiopia, with procedures such as PCI and pacemaker implantations. It’s mission is not only to provide high quality care to patients, but to train local doctors, nurses and technicians as well as investing in research and increased awareness about cardiovascular disease.

Swedfund, the development finance institution of the Swedish state has invested in the Addis Cardiac hospital, and he used to collect medical equipment from Swedish hospitals to bring when he travelled there. Once he got caught in customs. He left the suitcases there and was planning to take them back to Sweden. On his way home the ATM was broken and he couldn’t pay the requested fees so he decided to leave the bags and boarded the airplane.

He was taken off that plane and taken into custody, charged with attempting to smuggle goods into the country. It took eleven days before the charges were dropped and he could go back to his family and work in Sweden.

Three years later, in 2013, when visiting Ethiopia for his important work at the clinic, they came and arrested him at his house. He was accused of having bribed the Director General of the Ethiopian Revenues and Customs Authority to have his case closed. There is no evidence to support that allegation and all charges but one have been dropped. But ever since then he has been incarcerated at the infamous Kaylita prison, waiting for a trial that just keep being postponed. His case is part of a group trial involving around 50 defendants, a process that some experts estimate can take ten years.

An innocent doctor has spent three years incarcerated under terrible conditions for taking the risk of working in a developing country. That makes me furious. I could have been that doctor. It is who I aspire to be like. The kind of doctor who engages in building sustainable care, who tries to make a difference. What upsets me even more about this case, though, is that I probably couldn’t be that doctor. If I as a white, native Swedish doctor had been arrested under these circumstance you would have heard about it all over the western world. When Dr Fikru Maru, born in Ethiopia, but a citizen of Sweden and Sweden only, has his long awaited hearing in court, it doesn’t even make in to the Swedish evening news programs. There are no new articles in International media that I can link to, because none have been written, but two years ago Swedish radio wrote about the case in English. 

The Swedish Ministry for Foreign Affairs claims to engage in the case, but neither the Prime Minister nor the Minister for Foreign Affairs have visited him in prison when traveling to Ethiopia.

Dr Fikru Maru needs to come home to Sweden. The only way to make that happen is to bring attention to the case. Let the world know that health care providers working in developing countries have your support and this is an issue that needs to be sorted out immediately. Share this post to #freefikru.

For international journalists who want to cover the case, please contact me and I’ll put you in contact Fikru’s family and legal representative.

Kategorier:Uncategorized

Systemfel – eller kanske systembrist

juli 3, 2016 4 kommentarer

Patienten skrivs ut från universitetssjukhuset. Han har remitterats dit från länsdelssjukhuset eftersom han behöver en mer avancerad utredning för att utesluta att en smittsam sjukdom är orsaken till hans symtom. Det är det inte, konstaterar universitetssjukhuset och skriver ut patienten till hemmet. Med sig får han ett utskrivningsmeddelande: Om du har några frågor kan du ringa 1177. Och uppföljning får ske på vårdcentralen.

Så patienten åker hem lika sjuk som han kom in och utan planerad uppföljning. Och det som skulle utredas av en specialist på sjukhus, ska nu i stället utredas på vårdcentralen. Hur det ska gå till finns det ingen plan för. För sjukhusspecialisten verkar det inte spela så stor roll. Man är ju färdig med sitt jobb. Återstår då för patientens husläkare att försöka reda upp vad som är gjort och vad som ska göras. Och 1177 då? Vad förväntas sjuksköterskorna där kunna ge patienten för information eller råd?

Det är så här vi håller på i sjukvården. Vi skyfflar patienterna hit och dit och gärna en sväng förbi vårdcentralen där man bistert konstaterar att utredningsresurserna och specialistkompetensen ju ska finnas på sjukhuset. Vården blir dyr, ineffektiv och otillgänglig. Patienterna känner sig inte välkomna någonstans. Sjukvårdspersonalen känner sig otillräcklig.

Anledningen till att det blir så här är ett systemfel. Ju mer jag tänker på det tror jag faktiskt att problemet till och med är en total brist på system. Vi har helt enkelt inte sjukvårdssystem där de olika delarna koordineras till en helhet utifrån patients behov. Det här kan inte lösas av oss som arbetar med patienter utan måste lösas av någon i organisationen som har ett helhetsperspektiv. Vem är det?

Kategorier:Uncategorized

Vårdplatsbrist är ingen ursäkt för dålig vård

Jag tillhör den lilla skara vårdpersonal som tycker att vi nog har för många vårdplatser. En stor andel av platserna på sjukhus tas upp av äldre människor som skulle må mycket bättre av ett annat boende, eller mera vård i hemmet, men väntar på beslut från kommunen. Det har alltid varit en gåta för mig hur lösningen på det problemet skulle vara fler vårdplatser på sjukhuset.

Men även om man bortser från dessa patienter, är det onödigt många som vårdas inneliggande på sjukhus. En patient jag träffade på akuten hade komplikationer efter operation på ett mindre sjukhus utan akutmottagning. När jag ringde jouren där, fick jag besked att patienten skulle följas upp dagen efter. Det var lätt för mig att se till att patienten klarade sig till dess. Att få till ett mottagningsbesök till dagen efter på ett större akutsjukhus är dock omöjligt. Beskedet man får är att patienten ska läggas in. Eller komma tillbaka till akuten. Att det inte går att få till en snar uppföljning i primär- eller specialistvård är för mig en absurd indikation för slutenvård, men ack så vanlig.

I andra fall finns indikation för slutenvård. Patienten har en okontrollerad smärtsituation, kan inte äta och dricka, eller är helt enkelt för svag och orolig för att kunna klara sig hemma under drägliga förhållanden. Den indikationen glöms ofta bort och det krävs att man står på sig som akutläkare för att patienten ska beredas plats. Ju mer subspecialiserat (av vissa kallat högspecialiserat) sjukhuset är, desto svårare är det att anpassa vården efter patienten snarare än efter sjukhusets organisation.

Vissa patienter har komplicerade sjukdomar. Eller, egentligen är de faktiskt inte så komplicerade, men berörda läkare väljer att krångla till det. När man inte vet om patienten är sjuk på grund av en infektion, abstinens eller leversvikt, nekar man vänligt men bestämt plats på sin egen avdelning, men erbjuder sig att komma som konsult dithän där patienten råkar hamna. Det skulle förstås inte vara något problem om samtliga specialister samlades och slog sina kloka huvuden ihop för att komma fram till en gemensam plan, men så går det inte till. En patient med flera sjukdomar kan på detta sätt få sämre, men mer avancerad (läs dyrare) vård, än på ett litet sjukhus.

Det är inte bara läkare som skapar den här kulturen. En bakjour från en medicinklinik ville inte att patienten som gick på deras mottagning och var under aktiv behandling skulle läggas in där, eftersom sjuksköterskorna inte kunde hantera patientens kirurgiska omvårdnad och enligt erfarenhet blev det ofta problem och slutade med att sjuksköterskorna blev utskällda av sina kolleger på kirurgavdelningen. Ett sjukhus där personal skäller ut varandra, eller ens upplever att de inte får stöd av sina kolleger, har problem med sin kultur. Den fina värdegrunden spelar ingen roll alls i sammanhanget.

I sjukvården är alla resurser ändliga. Inom den akuta sjukvården är det mer påtagligt, eftersom vården är oplanerad och flödet ojämnt. Det betyder att man måste prioritera. Rimligen innebär det att man fördelar sina resurser jämnt och rättvist. Men vi får inte förledas att tro att detta faller sig naturligt för oss som vårdgivare. Vi ser inte de patienter vi inte har framför oss. Därför är en patient som inte tas emot, en patient som någon annan borde ta hand om och därmed någon annans ansvar. Jag har många gånger förvånats av hur lätt det är att arbeta utanför de stora sjukhusen. Hur man efter nattjouren berättar om en patient man träffat för någon överläkare på en annan klinik som lovar att ta tag i problemet och följa upp patienten.

När vårdplatsbrist tillåts bli ett giltigt argument för att avvisa patienter är det ett symtom på en patientfientlig vårdkultur. Patienter som skickas hem från akuten med ett ”Du borde läggas in, men vi har inte plats” är en skam för sjukhuset. Visst kan det saknas sängar, men om patienten har ett vårdbehov som borde föranleda inneliggande vård, finns det ingen ursäkt för att inte någon från sjukhuset ringer upp patienten dagen efter för att försäkra sig om att vederbörande mår bättre. Eller att patienten har ett nummer att ringa vid frågor. Men då måste den som svarar på det numret förstås kunna se till att patienter kan komma till rätt instans. Det är oacceptabelt att en patient som varit inneliggande på en avdelning och ringer dit efter några dagar blir hänvisad till att ringa 1177.

Ett sjukhus som inte anpassar sin verksamhet och fördelar sina resurser efter patienternas behov, kommer aldrig att kunna ge god vård. Möjligheten att ge god vård är det viktigaste för att personalen ska ha en bra arbetsmiljö. När de inte får det, vill de inte arbeta där. Då blir det brist på vårdplatser. Vårdplatsbristen är inte roten till det onda. Den är ett symtom på en underliggande sjukdom.

 

 

Kategorier:Uncategorized

My digital self is just me

mars 24, 2016 5 kommentarer

This week’s assignment is to write a blog post about our digital selves, from a private and a professional perspective. I’ve been involved in social media for several years. Through the four twitter accounts that I manage, I have been able to engage in the international emergency medicine community and in the more limited Swedish Twitter community. On a more personal level I interact with my friends on Facebook, both real-life friends and people I have made friends with through Twitter. And I write this blog, which started out as a way to promote emergency medicine in Sweden, but quickly developed into more personal reflections on my own development as an emergency physician.

I use social media on a daily basis, but I don’t understand the concept of having a digital identity. All my reflections online are the same as I would have in a real-life discussion. I don’t make any distinction between Tweeps and other friends or acquaintances. Some are closer than others and it is always great to meet up with people you have never met in person, but who you already consider your friends.

Having a strong social media presence has never been a goal for me. I don’t strive to increase my number of followers, but rather think that having a lot of followers would put pressure on me to write interesting things. Neither do I have any career goals for my digital presence. The Twitter accounts that I manage for our society are not meant to be reflections of my personal beliefs, but I like to keep my private accounts very personal and have omitted all references to my being a representative of others.

I wrote the above several weeks ago, but didn’t feel it was worth publishing on my blog. It seemed to plain and lacking of reflection. Then I learned that one of the high profiles of our social media community had been accused of sexually assaulting a patient. Since he is American, his name and photo, along with the name of his wife, were published in numerous online papers, something that would be unthinkable in Sweden. I don’t know if he was ever on Twitter, but he isn’t now and his amazing blog and podcast have been shut down, probably by himself. If he was on Facebook, he is not any longer. His name has been taken off the list of keynote speakers at an important conference. Most hits on Google are about the recent allegations and you have to search thoroughly to find his valuable contributions to emergency medicine. Even if I understand that erasing your digital self is a way to protect your privacy, it also takes away the opportunity for your social media friends to offer their support, like I would like to do to this person who has taught me so much.

Just like it is easy to reach world wide fame through a strong digital presence, that same platform can be used to bring you down in the most brutal way. Maybe that is one of the reasons I have been content with my rather anonymous presence. A badly worded tweet can easily cause irreparable damage if spread outside the small community used to my sense of humor. I don’t like to put myself in that position in real life, and my digital self is no different. We are one.

Kategorier:Uncategorized

Learning about learning

mars 11, 2016 1 kommentar

the ONL161 course, Part 2

We finished our first assignment in the PBL-group. The topic was how to get a student to engage in an online course, which is basically what we are trying to achieve within our own group. It is difficult of course, when we all have other commitments. Hence we split the work between us and agreed that everybody should make two slides and email to me. Well before the deadline I got one presentation with five slides, one with two slides, and one word document. It took some time to merge it all into a coherent presentation and I had to go through the material properly and learned a lot from it.

I posted the end-product in our group and my fellow students seemed pleased with the result and thanked me for finishing our task. There was no discussion on the conclusions we had drawn in our respective part of the project and no comments about what I could have done better when putting it together. And that made me think about how we focused more on the result, than the topic itself or the learning process. I think that means we still haven’t moved into the south-east corner of a student controlled, open-ended/strategic course. But at least I have learned what that is.

Kategorier:ONL161, Uncategorized

Flashbacks – going from learner to student again

mars 3, 2016 5 kommentarer

It was my first week of medical school at the Karolinska Institute. We were told that since the university was now attempting a PBL approach, we wouldn’t be told what parts of the oversized book to read, since figuring it out ourselves would somehow make us learn better. At our first seminar we were given the PBL assignment: Serine proteases
– What is that and what are we supposed to do? we asked our tutor.
– That’s a great question to start with! he answered.

Starting a new course or education is confusing enough. This whole PBL concept added to our confusion and I always assumed that it was because our teachers didn’t know how to use the teaching methods properly.

Now, 22 years later, I am taking a course in online learning, #onl161, and I have joined a PBL group. We are six adult learners with different backgrounds, but all experienced in our respective fields. Faced with a PBL scenario, without clear instructions and structure, I get flashbacks from medical school and I feel this urge to revolt and scream that Problem Based Learning should be called Problem Creating Learning. Then I remind myself that I no longer consider myself a student, but a life long learner and that I didn’t sign up for this course to neither score nor prove points, but to question my beliefs and reflect on new and old experiences. Maybe it is easier to be just a student.

Kategorier:Uncategorized

Patientnära arbete är sällan okvalificerat

februari 25, 2016 Lämna en kommentar

Jag har många gånger svurit över att den enda som vet hur man bokar en sjuktransport hem till patienten är den mest erfarna specialistsjuksköterskan. Eftersom patienterna ofta får vänta länge på transport, är det högprioriterat att få iväg beställningen och det är ytterligare ett tidskritiskt moment på akutmottagningen. Samma typ av problem uppstår när undersköterskan, som är den enda som kan gipsa, samtidigt ska ordna fika till en patient, eller skjutsa någon till avdelningen. Det borde absolut gå att organisera bättre och mer effektivt.

Länge har jag föreslagit att vi skulle ha en sekreterare på akutmottagningen, som kan ta emot administrativa frågor, beställa transporter, journaler, dokumentera på akutrummet. På vissa sjukhus har man också sekreterare som en del av akutteamet. På en del sjukhus har man särskilda patienttransportörer som kör patienter till undersökningar och avdelningar. Transporter är en risk i akutsjukvården som jag tycker att vi borde ta på större allvar och jag tycker att det kräver en viss medicinsk kunskap och utbildning. Och här kommer problemet med okvalificerad personal i vårdarbetet in.

Mycket av arbetet i vården kan till synes göras av vem som helst. Men har man sett en läkare försöka hjälpa en statlig patient till toaletten, förstår man att det inte är så. För att inte riskera skada patienten, eller sig själv, krävs kunskap om förflyttningsteknik. På akuten är många patienter uppkopplade till övervakningsutrustning och det är inte självklart om de ska gå till toaletten, eller göra sina behov på bäcken. Kanske behövs urinen sparas för ett urinprov? Och då ska provet tas på ett korrekt sätt för att det ska vara värt att analysera. Får patienten passa på att dricka vatten när de är på toaletten, eller ska de fasta? En gest av vänlighet kan lätt straffa sig om man inte känner till patientens plan.

Akutsjukvård är teamarbete. När undersköterskan inte vet om patienten får kopplas loss eller äta smörgås, tillfrågas ansvariga sjuksköterskan eller läkaren. I en stressfylld miljö är det lätt att snabba frågor får halvgenomtänkta svar. På en välfungerande akutmottagning kan undersköterskan då komma med invändningar. Det blir en extra säkerhetsventil. På samma sätt kan en kompetent undersöka notera att patient försämras, eller hur patienten klarade av att gå på toaletten. Ett vanligt fel jag gjorde tidigt i min karriär var att meddela att patienten kunde gå hem, bara för att sedan märka att vederbörande inte kunde stå på benen.

Mycket av denna kunskap är sådant som undersköterskor lär sig efter avslutad examen, genom erfarenheten av att arbeta och genom kontinuerlig utbildning på arbetsplatsen. Därför tycker jag att karriärstegen för undersköterskor är närmast obefintlig. Vårdbiträden med 6-8 veckors introduktion skulle förstås också samla erfarenheter och allteftersom kunna bidra med en del av det jag påpekat. Men i förslaget om vårdbiträden i vården ingår liksom att det ska vara okvalificerade uppgifter och där hamnar man i ett moment 22. Oerfarna vårdbiträden medför sämre kvalitet i det patientnära arbetet, erfarna vårdbiträden är inte längre okvalificerad arbetskraft och borde ha lön och erkännande utifrån den kompetensen.

De finns massor av arbetsuppgifter att delegera till andra yrkeskategorier, men behovet av okvalificerad arbetskraft är inte särskilt stort i vården. I den mån det finns är det inte i det patientnära arbetet utan mer i form av allt i allo.

Kategorier:Uncategorized
Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 37 andra följare