Total despair

november 25, 2016 Lämna en kommentar

I have written previously about the Swedish cardiologist Fikru Maru who is detained in Ethiopia. After awaiting trial for three and an half years, he developed a spontaneous pneumothorax that failed to heal with conservative treatment. To speed up his release, he declined the right to defend himself against the ridiculous charges and accepted a guilty verdict. A month ago he was sentenced to 4 years and 8 months, which we thought meant he would be released, since he had already served two thirds of that time. But instead the whole situation has now taken a turn for the worse.

Today we learned that Fikru will be prosecuted as a terrorist. The allegations are absurd and I hesitate to describe them in writing, not really believing this myself.

The morning after Fikru was taken from prison to hospital for treatment of his pneumothorax, protests at the prison developed into a riot. Fire broke out and 23 prisoners died under shady circumstances. According to some reports the deceased had been beaten and even shot. Now 38 prisoners are being prosecuted for involvement in the riots and Firku is one of them.

Of course Fikru wasn’t at the prison when it all started, but the that was only because he had deliberately eaten so much chocolate that his blood pressure increased to such an extent that he developed a pneumothorax, according to the allegations. He is now being accused of encouraging and even sponsoring the protests financially.

The nightmare that was supposed to end now just started all over at a higher level. There is no solution in sight. None.

 

Ett oväntat besök i Addis

Virpal Singh arbetade som medicinteknisk ingenjör på Addis Cardiac Hospital under 2010-2011. Han och Fikru utvecklade en personlig relation och Virpal beskriver det själv som att han var ”nästan som en son”. Samarbetet fortsatte efter att Virpal flyttat tillbaka till Sverige igen och de skulle haft ett möte strax innan Fikru för sista gången reste ned till Addis 2013. Det mötet fick skjutas upp tills Fikru kom tillbaka. Men tre och ett halvt år senare har Fikru ännu inte kommit hem. För att muntra upp Fikru åkte Virpal förra veckan ned till Addis på ett oannonserat besök. Idag kom han hem och berättar om sin upplevelse.

 

– Under min tid i Addis Ababa, 2010, hade jag även möjlighet att besöka andra sjukhus, bland andra statliga Black Lion sjukhuset. Jag minns den guidade turen jag fick av en vän till mig, en praktikant från Spanien; intensivvårdsavdelningskorridorer med patienter som ligger på golvet i väntan på vård, den starka lukten av urin i luften och min önskan att kunna sprita mina händer trots att jag inte berört något ännu. Jag minns tanken som slog mig: här skulle jag inte ens vilja se mina fiender behandlas. Vid det sjukhuset behandlas Fikru idag. 

virpal

Emy och Virpal passar på att fixa håret

Någon dag innan jag flög ner berättade jag för Emy, Fikrus dotter, att jag var på väg för att överaska Fikru och laddad med choklad och bullar. Jag förberedde mig mentalt för att besöka den livfulla mångmiljonstaden Addis Ababa igen efter fem år och flög något nervöst ner. Nervositeten kom delvis för att jag gjort flera offentliga uttalanden emot hans frihetsberövande och att det etiopiska rättssystemet fortfarande inte gett honom någon dom.

Väl på plats är läget på sjukhuset i stort sett oförändrat sedan jag sist var här. Människor ligger fortfarande på golvet i väntan på vård och det är lika stor brist på medicinsk utrustning. Jag måste lämna över min väska och mobiltelefoner för att få gå in i hans rum. Sakta går jag in i rummet och tjuter “Din underhållning för helgen är här!!!!”

Jag ser hans ansikte skina upp när han ser mig och han brister ut: “Virpal! Är du här…..men vad gör du här?”. Han kramar om mig hårt, lite för hårt; i glädjen av att se mig glömmer han att han har sår där dränet tidigare suttit och glädjen ersätts snabbt av grimaser från smärtan.

Han berättar att han hade hunnit bli mör och nedstämd över att befinna sig i limbo: tre och ett halvt år utan att veta riktigt varför han sitter inne. De kommande dagarna underhåller jag honom med berättelser från mina företagsäventyr, mina kärlekshistorier och mina resor de senaste åren. Han lyssnar med spänning och han berättar om sin glädje att se mig. Och det var egentligen det som var syftet med mitt besök – att ge stöd, inge positivitet och glädje.

En av Fikrus goda vänner från lumpentiden, en banktjänsteman i Addis Ababa, besöker honom medan jag befinner mig på sjukhuset. Vännen berättar om de 4 år och 9 månader han själv suttit frihetsberövad utan rättegång eller dom. Han berättar det stående skämtet om att det finns tre typer av etiopier: de som suttit i fängelse och sedan frisläppts, de som för närvarande befinner sig i fängelse – och den sista kategorin; de som ännu ska sitta inne. Han fick inget besked om vad han var anklagad för men en vacker dag bestämde sig någon för att det var dags för honom att släppas.

I rätten befinner sig Fikrus advokat, hans anhöriga samt de 11 andra åtalade (och deras anhöriga och juridiska ombud) som är inblandade i samma mål. Domaren börjas med Fikrus fall och inser att han inte befinner sig i rätten. De ger sken av att vara förvånade och att de tydligen varit redo att delge dom men informerar att de minsann inte kan göra det i brottsmål utan att den anklagade befinner sig personligen i rätten. De nämner inget om att ambassadören och Fikrus advokat dagen innan rättegångsförhandlingen informerat domarna om att Fikru på grund av sitt tillstånd inte kommer att kunna närvara vid förhandlingen nästkommande dag och att de ska försöka förhöra/delge honom över telefon. Domarna vägrar disktuera fallet utanför rättssalen och ger nu i förhandlingssalen sken av att de tyvärr inte kan gå vidare med hans fall tills Fikru personligen kan närvara. Att till och med fängelsemyndigheten vägrat transportera Fikru till rätten på grund av hans medicinska tillstånd är inget man vill känna sig vid. Att han ligger med kollapsad lunga på sjukhuset tas det inte ens hänsyn till. Man gör sig redo för att gå över till nästa anklagade. Emy, hans dotter börjar snyfta högt och flämtar “Alltså, jag orkar inte med det här något mer!” och brister ut i tårar.

Medan ambassadören försöker lugna ner Emy (poliser står redo för att föra ut henne ur salen för störande beteende) ställer sig Fikrus jurist upp och vägrar låta domarna gå vidare. Han kräver svar om hur Fikru ska kunna närvara personligen när hans medicinska tillstånd inte tillåter det och fängelsemyndigheten (motsvarigheten till kriminalvården) inte vill transportera honom. Domarna bestämmer sig för att pausa Fikrus fall för att hantera det efter den pågående förhandlingen. “Mycket bisarrt” minns jag att jag tänkte. Jag blir frustrerad över att inte kunna uppdatera anhöriga i sverige om fallet då internet har stängts ner i Etiopien, som har sin egna variant av arabiska våren med människor som protesterar för sina rättigheter.

Tillbaka till rättegången; man går vidare till nästa anklagade och genomgående hörs samma frustration: domarna måste ta målet på allvar. “Tre och ett halv år av helvete utan något beslut”, klagar den nästa misstäkte. “Vi är människor som står för familjens levebröd”, Detta är individer som inte kan leva mer i osäkerhet där domarna gång på gång skjutit upp att ge besked.

Efter att förhandlingarna avslutats för dagen, går vi in för att diskutera Fikrus fall med domarna som ställer sig oförstående till att Fikru inte kunnat närvara. Advokaten upprepar återigen att fängelsemyndigheterna vägrar transportera honom utan explicit order från rättsväsendet att de tar ansvar för Fikrus hälsa om något skulle ske under transporten. Lyckligtvis befinner sig tjänstemannen från fängelset i rätten och vittnar om att så är fallet och domarna väljer, för första gången, att göra det rätta för att få fallet vidare. Man beordrar myndigheten att, med hjälp av ambulans och sjukvårdspersonal, ta Fikru till rätten på måndag (imorgon) för att han ska delges domen. Vi lämnar rätten med blandade känslor: en Fikru med svagt medicinskt tillstånd som själv måste närvara. I bästa fall delges dom. I värsta fall ges en anledning till att återigen skjuta upp beslutet där Fikru släpats dit helt i onödan.

Förutsatt att Fikrus medicinska tillstånd tillåter det åker de dit imorgon bitti (måndag morgon) för beslut. Äntligen kan det ta slut. För att minska väntetiden har Fikru valt att inte försvara sig i en rättegång där domarna, tvärtemot alla internationella konventioner, krävt att han ska bevisa sin oskuld. Han hoppas på att antingen frikännas eller att dömas till ett kortare straff än de tre och ett halv år han suttit inne. Nu vill han hem. Han vill behandlas för sitt tillstånd.

Det som talar för hans fall är att domarna verkar känna sig något pressade. Det sägs att etiopiska utrikesministern samt premiärministerns rådgivare har kontaktat dem för att de snabbt ska ta beslut i frågan. Och det är enbart det Fikru kräver – ett skyndsamt beslut i frågan. Det är även detta svenska myndigheter borde lägga mer press på.

Vi, Fikrus vänner och anhöriga, och Fikru själv kräver inte att svenska myndigheter ska lägga sig in i annat lands rättsystem – utan enbart att Etiopien ska följa sin egen konstitution och internationella konventioner som rör rättsfall. Att ett beslut tas skyndsamt. För den rättsliga praxisen på plats är enligt domarna sjäva att “många åklagade tyvärr hinner dö innan deras fall avgörs i rätten”. Vi vägrar låta Fikru bli ytterligare en i statistiken.

Det är vår förhoppning att Fikru snabbt ska återförenas med sin familj och kunna göra det han älskar göra – behandla patienter i Sverige och kunna vidarutveckla sitt sjukhus för att erbjuda behandling för fler medicinska tillstånd för patienter i Etiopien.

Vi saknar dig Fikru, och hoppas att du snabbt kan få den vården du förtjänar.

Virpal Singh

Kategorier:Uncategorized

Vad betyder det att UD är behjälpliga på alla sätt?

september 30, 2016 Lämna en kommentar

Innan jag engagerade mig i Fikru Marus fall hade jag ett stort förtroende för UD, på samma sätt som jag har för de flesta svenska myndigheter. Den senaste veckan har det förtroendet fått sig en allvarlig törn och det är ett plågsamt uppvaknande.

Vid upprepade tillfällen har UD repeterat att Fikrus fall är högprioriterat och att man gör allt vad man kan för att få honom fri. Det stämmer inte med det jag ser, men kanske är det jag som har orealistiska förväntningar. I min föreställningsvärld skulle detta enorma stöd från Sverige betyda att man tillsatt en expertgrupp på UD, bestående av jurister med särskild expertis inom antikorruptionslagstifning i utvecklingsländer i allmänhet och det etiopiska rättsväsendet i synnerhet, där varje juridisk abrovink varsamt prövades för att förmå domstolen i Etiopien att låta Fikru flyga hem. I gruppen skulle förstås också ingå läkare, såväl thoraxkirurg som läkare med erfarenhet av medicinsk evakuering, som kunde lämna tillförlitliga uppgifter om hur brådskande detta måste ske och vilka de medicinska riskerna är. UDs egen personal skulle leda och samordna expertgruppens arbete och bistå med kunskaper och kontakter när det gäller politiska påtryckningar och diplomati, både direkt mot Etiopien och indirekt genom kontakt med EU, FN och andra länders ambassader. Jag skulle föreställa mig att behövlig medicinsk kompetens med motsvarande utrustning flögs ned till Etiopien, för att övervaka att Fikru får den vård han behöver och för att flyga hem honom snarast möjligt.

Jag har inte varit medveten om hur naiv den här bilden är, men den första signalen kommer innan jag åker ned till Etiopien när Emy skickar ett meddelande: Förresten, vet du något mer om ambulansflyg? Är det olika företag som gör det? Vet du hur man går till väga för att beställa ett sånt? Kan man betala i efterhand? När jag kontaktar SOS International blir de osäkra och ber att få återkomma. Efter en stund ringer de upp. Vi måste först betala in 6500 kr. När de har fått pengarna utses en ansvarig läkare och denne utreder vilken typ av transport som är aktuell och vad denna skulle kosta. Blir det aktuellt med ambulansflyg ligger kostnaden på i storleksordningen 500 000 kr och inget plan kommer ned förrän detta är betalt. Det låter helt absurt. Skulle Sverige göra allt för att få honom fri och sedan låta honom vänta på att pengarna för flyget hem ska samlas in? Men Emy bekräftar ett det är det beskedet hon fått från ambassaden.

Nästa signal är vad jag ska ha med mig. Kirurgtejp. Det är så man fäster infarten man använder för att ge medicin intravenöst. Termometer har Emy redan köpt. Någon saturationsmätare för att kontrollera syrehalten i blodet fick hon inte med sig, eftersom det är svårt att få tag på som privatperson i Sverige. Den de har på sjukhuset visar fel och det gör det svårt att utvärdera hur han mår. Men hon undrar om jag skulle kunna ta med mig en behandlingsomgång bredspektrumantibiotika. Fikru har börjat få symtom på urinvägsinfektion och när Emy frågat en infektionsläkare i Sverige föreslog denne Meronem. Jag ringer en kollega på sjukhuset för att se om det skulle gå att köpa på sjukhusapoteket. Men intravenös antibiotika skulle behöva beställas och kostnaden skulle landa på 20 000 kr för en vecka. Om man väljer den lägre dosen, vill säga, annars blir kostnaden det dubbla. Jag meddelar Emy att det inte blir någon antibiotika. Egentligen är vi väl båda tveksamma till om det behövs i nuläget, men det skulle ju kännas tryggt att ha det på plats om han plötsligt fick den infektion vi väntar på ska komma när nu dränet varit kvar alldeles för länge.

Under mitt korta besök i Addis, där jag tillbringade större delen av tiden på sjukhuset med Fikru, träffade jag ingen läkare förutom de etiopiska. En norsk thoraxkirurg arbetar visst på uppdrag av ambassaden och SOS International. Han har lång erfarenhet av medicinska evakueringar och har träffat Fikru en gång under den här tiden. Hans bedömning är att Fikru kan flyga hem med reguljärflyg om en erfaren läkare medföljer. Emy har kontakt med vänner till Fikru i Sverige, som erbjuder sig att flyga ned om det blir aktuellt.

Väl hemma i Sverige fortsätter Emy och jag att diskutera om Fikrus drän borde avlägsnas eller inte. Jag har kontakt med en vän som är thoraxkirurg och som bidrar med goda råd och Emy har kontakt med Fikrus vän som är thoraxkirurg i Göteborg. Emy ber mig också att kontakta thoraxkliniken på Karolinska, så att de ska vara medvetna om att Fikru snart är på väg.

Aktionsgruppen för Fikru Marus rättvisa, med advokat Hans Bagnér i spetsen, håller kontakten med UD. Hans Bagner har tidigare haft kontakt med den medarbetare som varit ansvarig hos Swedfund för sjukhuset i Addis Abeba. När Fikru fängslades betalade Swedfund, Svenska statens riskkapitalbolag, för hans arbete. Numera gör Hans Bagnér arbetet pro bono dvs utan att få någon ersättning. Swedfund betalar dock för de två etiopiska advokater som representerar Fikru i Etiopien.

Tisdagen 27 september får vi möjlighet att komma till UD och träffa två representanter. De försäkrar oss om att de gör allt som står i deras makt och nämner som exempel att de kallat upp den etiopiska ambassadören. Ingen av oss i aktionsgruppen är särskilt imponerad. Jag menar, man förutsätter väl att UD kommunicerat regelbundet med den etiopiska ambassaden under de tre och ett halvt år Fikru suttit fängslad? Representanterna för UD ber oss i alla fall att inte föra informationen vidare, vilket ingen av oss gör. Dagen efter, under rubriken ”Expressen avslöjar” står att etiopiska ambassadören kallats till UD, vilket bekräftas av ett kansliråd. Hur jag än vrider och vänder på det kan jag inte komma fram till någon annan förklaring än att UD själva läckt den informationen för att visa att man agerar aktivt och för att framställa sig själva i bättre dager.

Under mötet på UD undrar vi om påtryckningar via EU eller andra länders diplomater, men får svaret att bilaterala förhandlingar brukar fungera bäst. När det gäller frågan om att Fikru själv skulle behöva bevisa sin oskuld i stället för att åklagaren bevisar hans skuld, vilket är det besked som gavs i domstolen i juli, hävdar UD att detta inte stämmer. Den källa UD hänvisar till är Fikrus etiopiska advokat och man förnekar kännedom om att den etiopiska korruptionslagstiftningen faktiskt föreskriver omvänd bevisbörda i dessa sammanhang.

Torsdagen 29 september är det frågestund i riksdagen och Désirée Pethrus ställer en fråga om vad regeringen gör för Fikru Maru. Isabella Lövin, minister för internationellt utvecklingssamarbete och klimat samt vice statsminister, svarar:

”Den svenska ambassaden och svenska konsulatet står ju till all tjänst för att hjälpa både anhöriga och rättshjälp och så vidare till Fikru Maru för att den här saken ska underlättas så mycket för hans del och för de anhörigas del som möjligt och vi är ju naturligtvis behjälpliga på alla sätt också när det gäller att se till så att sjukvård, han ska få den sjukvård han behöver.”

Jag lyssnar flera gånger. Vad är det de menar? Vad är det jag inte ser?

Ikväll skriver Aftonbladet att flera kontakter tagits på regeringsnivå. Jag hoppas att det inte är samma ansträngningar man gjort hela tiden som nu sker öppet för att blidka hemmaopinionen. Det handlar inte om oss. Det handlar om Fikru.

Kategorier:Uncategorized

”Rättsprocessen”-så här ser den ut

september 25, 2016 Lämna en kommentar

När Fikru Maru inte fick föra in den medicinska utrustning svenska sjukhus skänkt, eftersom han saknade kvitton och tullen överskattade värdet grovt, tänkte han ta med den hem igen. Han betalade 5% av värdet i någon form av tull. (Ja, man måste göra det fastän man tar hem grejerna, glöm logiken – det blir bara förvirrat om man tänker rationellt.) När han skulle checka in måste han betala för övervikten på bagaget. De tog inte emot kreditkort och han hade inte tillräckligt med kontanter. Han hade inte så mycket tid, utan bad en flygplatsanställd gå ut med grejerna till tullen igen, medan han gick på planet. Efter en stund blev han hämtad av polis. Det är bakgrunden till hans åtal för smuggling. Det är förstås absurt och när han talade med sin vän hälsoministern kontaktade denne tullministern och förklarade omständigheterna. Tullministern kontaktade i sun tur åklagaren som la ned ärendet. Det är i väntan på rättegång för det ”korruptionsbrottet” som Fikru suttit fängslad i 3,5 år.

Här är sammanfattningen från åtalet, som en lokalanställd på Sveriges ambassad i Addis Abeba författat:

court-hearing-2013-10-22

När svenska media skriver att Fikru gripits för att han varit inblandad i en stor korruptionshärva, men att det mesta av misstankarna avskrivits är det på gränsen till förtal, enligt min åsikt.

Jävla idioter, de dödar honom!

september 24, 2016 1 kommentar

Så skriver en thoraxkirurg när jag förklarar vilken vård Fikru får i Etiopien. Det knyter sig i bröstet när jag tänker på Fikrus varma leende, som jag har färskt på näthinnan. Han verkade inte ett dugg döende när jag såg honom för exakt ett dygn sedan.

Jag förstår att det är förvirrande. Hade jag träffat Fikru på akuten i Sverige hade jag inte varit särskilt oroad. Hans tillstånd är inte livshotande i Sverige där det finns god vård. Men han sitter fast i Etiopien, inlagd på ett sjukhus där det ibland inte finns rinnande vatten och där operationssalen bara kan klara mindre kirurgi. Hans etiopiska läkare gör allt vad de kan för honom, men det räcker inte för att rädda hans liv.

Domstolen skulle ha förkunnat dom i fredags, men de domare som tjänstgjorde fick ärendet i handen samma dag. Därför har de skjutit upp det till måndag. Eller, rättare sagt, de ska FÖRSÖKA lämna besked på måndag. På tisdag är det stor helgdag. Att något skulle hända före onsdag är osannolikt. De har också framfört det som ett alternativ att vänta tills domstolen öppnar officiellt 6 oktober, efter sommarstängningen. Ur ett medicinskt perspektiv är det inte att tänka på, men Fikrus hälsa är inte domstolens högsta prioritet.

Det finns ingen logik i det här, inga rationella beslut, inget att förstå. Allt är ett politiskt spel där ingen domare vill vara den som fattar ett beslut som senare kan få politiska konsekvenser. De måste få instruktioner från högsta instans att avsluta fallet. Från premiärministern och justitieministern (som också har titeln riksåklagare, hur absurt det än låter). Det innebär att vår regering måste kontakta deras. Och det kan inte vänta. För då dör Fikru. I Etiopien spelar det ingen roll. Där är inte ett människoliv värt någonting. Hur är det i Sverige?

Processen -på västfronten intet nytt

september 24, 2016 Lämna en kommentar

Efter att ha lämnat frukost till Fikru på sjukhuset åker vi till domstolen. Vi kommer en stund efter att förhandlingarna skulle ha börjat kl 8.30, men ändå är vi först. Successivt droppar folk in. Komera, lokalanställd på Reuters som frilansar åt SVT, är den enda journalisten. De enda svenska journalister som varit här är Emanuel Sidea för Veckans affärer 2013 och Peter Alestig för Svenska Dagbladet i maj 2016. Emy berättar att Komera gjorde många reportage kring Johan Persson och Martin Schibbye när de satt fast i Etiopien. Jag undrar om det var journalister från Sverige här då också? – Jovisst, många olika team från olika bolag.

Den svenske ambassadören ansluter och vi står och pratar i solen om hur Fikru ska kunna evakueras. I nuläget ser det ut som att han skulle kunna flyga reguljärt tillsammans med en specialistläkare. Strax därefter kommer Fikrus etiopiske adv14408194_10155230156055410_891023521_ookat, som går in i domstolsbyggnaden för att höra när det är dags för Fikrus fall. Han kommer tillbaka med beskedet att jourdomstolen inte kan fatta något beslut eftersom de precis fått ärendet i sin hand. En kafkainspirerad fars följer där vår lilla grupp villar runt inne i domstolen efter närmare besked. Jag försöker att inte vara i vägen, men ändå vara närvarande. Vid ett ögonblick befinner vi oss i en liten klunga mitt på golvet framför alla åhörare i rättegångssalen, där andra ärenden pågår. Hur hamnade vi där? Domaren sitter visst i ett litet rum bredvid och vi tränger oss in där. Två kvinnor jag inte känner igen står framför oss och pratar med en man bakom ett skrivbord till höger. Innan de har talat färdigt börjar Fikrus advokat att prata med mannen bakom skrivbordet till vänster. Man ska visst hålla ett respektfullt avstånd på minst två meter, så alla tränger ihop sig eftersom samtalstonen är så lågmäld att jag nog inte skulle förstått ens om det varit på engelska.

Domaren förklarar att han förstås inte kan fatta något beslut eftersom han inte haft tid att sätta sig in i ärendet. Varför har inte domarna vid förra tillfället i tisdags gjort det, undrar han. De var ju väl insatta i fallet? Det här kanske är så komplicerat att det måste vänta tills den ordinarie domstolen öppnar efter sommarstängningen? Han lovar i alla fall att försöka, med betoning på försöka, att få allting färdigt till på måndag så att det kan komma ett besked då.

De journalister från olika svenska media som har kontaktat Emy tvekar. Om Fikru inte släpps fri finns det väl inget att rapportera om? Att domstolen skjuter upp beslutet är ju ingen nyhet. Hon svarar tålmodigt på frågorna och jag beundrar hennes lugn. Själv har jag lust att skrika att om medierna hade valt att följa Fikrus fall hade det varit en riksangelägenhet och de hade varit här på plats. Då hade de själva kunnat rapportera om det absurda i den här processen i stället för att referera till uttalanden från Fikrus advokat. De hade kunnat intervjua Fikrus behandlande läkare i stället för att citera en läkare i Göteborg som bedömer tillståndet som livshotande. Och de hade kunnat publicera det intetsägande åtalet, i stället att skriva att Fikrus familj hävdar att han är oskyldig.

What I’ve learned from giving bad talks

september 13, 2016 Lämna en kommentar

At the end of our Swedish emergency medicine conference in March 2015 I decided to give a short closing talk. The idea came up in the lunch break before it was about to happen. I put some photos from the conference together and gave a ten minute talk about the future of EM in Sweden, in English. It was one of my better talks ever. I was so sleep deprived and stressed out after organizing the conference, I could barely stand on my feet, yet the talk was passionate and more coherent than most sentences I had spoken during the days of the conference.

I drew the wrong conclusion from this experience: That I could deliver talks in English as well as I can in Swedish, and that improvising only gives it a better touch.

What I should’ve learned is that passion is my strength and that when the topic is close to my heart and I speak to an audience that is friendly and willing to accept my message, speaking English is no obstacle.

In October 2015 I gave a talk on EM education in Sweden at the EuSEM meeting. It was in one of the smaller rooms and the microphone was stuck to the podium. It made it more difficult to connect to the audience, but gave the security of having the presenter’s view on the computer in front of me. It was an ok talk.

What I learned: Speaking about ”How it is in my context” is the most difficult type of topic. There can be no take home message and there is no learning objective. You have to go for a storytelling approach, but it is easy to get caught up with explaining the context and the background. It also made me realize that speakers from the US and the UK never get invited to speak about how it is in their countries, but how it is in a universal perspective (and often also how it should be everywhere else).

Shortly after the EuSEM conference I gave a talk about ethical issues in Emergency medicine for the Swedish Society of medicine. I had received the invitation to speak only two weeks in advance and was quite busy preparing my other talks, but could easily put together some rather good looking slides and delivered a passionate talk that was very well received.

What I learned: People like to hear talks that confirm their beliefs, even if it doesn’t add any new information. Once again, passion is the most important ingredient in a motivational talk.

In November 2015 I had been invited to give a talk at the first meeting of the Serbian EM society. I travelled there on the day before the conference and had the opportunity to meet and get to know the wonderful people who are struggling to introduce the inhospital specialty of emergency medicine into their system. Meeting them and watching some of the talks at the conference made me change my talk quite a lot. I managed to speak about how we have worked on developing EM in Sweden with clear references to what was going on in Serbia. Since the other talks had very conventional slides, I was a bit worried mine wouldn’t go down well, but they did and my talk was a success.

What I learned: The feeling that you are talking to and encouraging your friends is very comforting. And when you feel comfortable it isn’t that difficult to make last minute changes to rearrange your talk.

Only a week later I went to Leeds, UK, to give a talk at their Leadership meeting. The topic was about Leading change in Sweden. I could have given the same talk as in Serbia and gotten away with it. And I used many of the same slides. But I wanted to convey a completely different message. I believe that we as emergency physician are part of an imperfect health care and welfare system, where all failures of other parts of the system will end up in the ED. I truly don’t support the idea that spending more money on emergency medicine is the solution to that problem. Judging from all other talks at the conference I was the only one with this opinion. And I tried to include that message in my talk. I thought I had learned from the conference in Serbia that last minute changes wouldn’t be a big problem.

The conditions for my talk were terrible. I was up too late the evening before, but still woke up early and couldn’t go back to sleep. I had come down with a cold and had a running nose and a heavy head. I wanted to upload my presentation during the coffee break, but the lectures didn’t finish on time and I started to worry that there wouldn’t be a coffee break before my talk. Just as we were about to start I was told that the last speaker wasn’t coming, so I needn’t worry about time, which made me speak more freely and add things I had taken out. The speaker before me said some things that upset me. I always feel uncomfortable when management people start to talk about their leadership and now the whole audience was full of them. So I gave my talk and it was the worst delivery of a talk I had done since grade 8 in primary school. It came as a total surprise and quite a disappointment to me that I could be that bad at public speaking.

What I learned: Don’t try to include a controversial message in your talk if that isn’t the main purpose of your talk and you have built your talk around it. Stick to the topic that people expect you to talk about and if you think that there is a risk that you can’t give a high class delivery – go for a safe delivery of good enough.

Then came the invitation to be a backup speaker at ICEM. Some speakers had cancelled and I was offered to choose between ortho or surgery. I thought I could talk about hip fractures, since we have special fast tracks for them in Sweden. ICEM was only a few weeks after our national conference which is a cognitive melt down for me. And since I had not at all studied the literature on hip fractures I had quite a lot of reading to do. Since I knew I was going to present at SMACC I took this as an opportunity to practice and decided to speak without any slides. We arrived in Cape Town a few days early and I assumed that I would have some time to go through my talk, but the wifi was so slow that I spent most of my time trying to get online. I still had a fairly good manuscript and decided to take a written version as back up. But I had the feeling that I hadn’t prepared properly. And just as I was supposed to get up, my mouth got all dry. That had never happened to me before. I didn’t feel very nervous, I don’t even think I had palpitations, it’s just that it suddenly got very difficult to speak. And there was nothing I could do about it. I managed to get through my talk. It wasn’t great, but it was ok.

What I learned: Confidence is key. The feeling of not knowing your material well enough will mess up your talk. Expect the unexpected and plan for disaster. Control the environment. What if the projector shuts down? What if the speaker before you puts everyone to tears through their amazing talk.

Wise from the experience, I thought, my conclusion was that I would have to know exactly what to say for my SMACC talk. This was the talk where you had to get everything right. I was going to prepare so well. My topic was Biomarkers and I wanted to make it about how we as clinicians deal with uncertainty and how lab values affect our decision making. I started reading books about the psychology behind decision making and I searched for literature on biomarkers. I realized there were several angles to this topic and when I found that many studies on biomarkers are authored by scientists who own the patents, my talk took another turn. After hours of research I had a content that I was very happy with and a presentation that would tell the story, but which contained many quotes and facts that had to be presented correctly and in the right order. To make sure I got everything right I wrote down the manuscript word for word, which I usually don’t do. Every time I went through it I thought about changes, but decided to not make any last minute additions, an urge that was quite difficult to resist.

So came the time to deliver my presentation. Scott Weingart went before me and during his talk it occurred to me that I had forgotten most of what I was going to say. I got started anyway, but suddenly realized that I wasn’t able to see the upcoming slide on the projector, which I always do when I use my own computer. It made me lose myself totally and I had to start over. All of a sudden there was nothing fun about presenting at SMACC, but I managed to get through my talk. Great content delivered with total lack of confidence and finesse.

What I learned: I hadn’t learned the previous lessons well enough. When delivering under high stress conditions the story that sounds great when you practice on your own is not going to come out that way. For a talk that doesn’t follow a timeline you can squeeze in important parts anywhere, but if things need to be said in a certain order, it is better to set up the slides so they give you the important cues. It doesn’t mean you have to write bullet points, but a certain picture or symbol can give your overloaded brain the signals to keep you on track. Passion will not get you out of the situation where you have forgotten what to say, neither is it an important part of a talk that is more factual than motivational.

I also learned that speaking in English is an important obstacle to me. From my previous experiences of speaking English in Sweden or Serbia, I thought it wasn’t, but looking back at my other international talks I understand it is. My speaking skills in English are what my Swedish skills were several years ago. In Swedish I can cover up the mishaps. In English they knock me off my feet. I think that means that I need different strategies for preparing talks in English and Swedish. So I thank SMACC for letting me learn that lesson. That embarrassment is temporary and failing is the best way to learn, I learned already in grade 8, as anyone who read my lesson learned based CV knows.

Kategorier:Uncategorized