My digital self is just me

mars 24, 2016 3 kommentarer

This week’s assignment is to write a blog post about our digital selves, from a private and a professional perspective. I’ve been involved in social media for several years. Through the four twitter accounts that I manage, I have been able to engage in the international emergency medicine community and in the more limited Swedish Twitter community. On a more personal level I interact with my friends on Facebook, both real-life friends and people I have made friends with through Twitter. And I write this blog, which started out as a way to promote emergency medicine in Sweden, but quickly developed into more personal reflections on my own development as an emergency physician.

I use social media on a daily basis, but I don’t understand the concept of having a digital identity. All my reflections online are the same as I would have in a real-life discussion. I don’t make any distinction between Tweeps and other friends or acquaintances. Some are closer than others and it is always great to meet up with people you have never met in person, but who you already consider your friends.

Having a strong social media presence has never been a goal for me. I don’t strive to increase my number of followers, but rather think that having a lot of followers would put pressure on me to write interesting things. Neither do I have any career goals for my digital presence. The Twitter accounts that I manage for our society are not meant to be reflections of my personal beliefs, but I like to keep my private accounts very personal and have omitted all references to my being a representative of others.

I wrote the above several weeks ago, but didn’t feel it was worth publishing on my blog. It seemed to plain and lacking of reflection. Then I learned that one of the high profiles of our social media community had been accused of sexually assaulting a patient. Since he is American, his name and photo, along with the name of his wife, were published in numerous online papers, something that would be unthinkable in Sweden. I don’t know if he was ever on Twitter, but he isn’t now and his amazing blog and podcast have been shut down, probably by himself. If he was on Facebook, he is not any longer. His name has been taken off the list of keynote speakers at an important conference. Most hits on Google are about the recent allegations and you have to search thoroughly to find his valuable contributions to emergency medicine. Even if I understand that erasing your digital self is a way to protect your privacy, it also takes away the opportunity for your social media friends to offer their support, like I would like to do to this person who has taught me so much.

Just like it is easy to reach world wide fame through a strong digital presence, that same platform can be used to bring you down in the most brutal way. Maybe that is one of the reasons I have been content with my rather anonymous presence. A badly worded tweet can easily cause irreparable damage if spread outside the small community used to my sense of humor. I don’t like to put myself in that position in real life, and my digital self is no different. We are one.


Learning about learning

mars 11, 2016 1 kommentar

the ONL161 course, Part 2

We finished our first assignment in the PBL-group. The topic was how to get a student to engage in an online course, which is basically what we are trying to achieve within our own group. It is difficult of course, when we all have other commitments. Hence we split the work between us and agreed that everybody should make two slides and email to me. Well before the deadline I got one presentation with five slides, one with two slides, and one word document. It took some time to merge it all into a coherent presentation and I had to go through the material properly and learned a lot from it.

I posted the end-product in our group and my fellow students seemed pleased with the result and thanked me for finishing our task. There was no discussion on the conclusions we had drawn in our respective part of the project and no comments about what I could have done better when putting it together. And that made me think about how we focused more on the result, than the topic itself or the learning process. I think that means we still haven’t moved into the south-east corner of a student controlled, open-ended/strategic course. But at least I have learned what that is.

Kategorier:ONL161, Uncategorized

Flashbacks – going from learner to student again

mars 3, 2016 5 kommentarer

It was my first week of medical school at the Karolinska Institute. We were told that since the university was now attempting a PBL approach, we wouldn’t be told what parts of the oversized book to read, since figuring it out ourselves would somehow make us learn better. At our first seminar we were given the PBL assignment: Serine proteases
– What is that and what are we supposed to do? we asked our tutor.
– That’s a great question to start with! he answered.

Starting a new course or education is confusing enough. This whole PBL concept added to our confusion and I always assumed that it was because our teachers didn’t know how to use the teaching methods properly.

Now, 22 years later, I am taking a course in online learning, #onl161, and I have joined a PBL group. We are six adult learners with different backgrounds, but all experienced in our respective fields. Faced with a PBL scenario, without clear instructions and structure, I get flashbacks from medical school and I feel this urge to revolt and scream that Problem Based Learning should be called Problem Creating Learning. Then I remind myself that I no longer consider myself a student, but a life long learner and that I didn’t sign up for this course to neither score nor prove points, but to question my beliefs and reflect on new and old experiences. Maybe it is easier to be just a student.


Patientnära arbete är sällan okvalificerat

februari 25, 2016 Lämna en kommentar

Jag har många gånger svurit över att den enda som vet hur man bokar en sjuktransport hem till patienten är den mest erfarna specialistsjuksköterskan. Eftersom patienterna ofta får vänta länge på transport, är det högprioriterat att få iväg beställningen och det är ytterligare ett tidskritiskt moment på akutmottagningen. Samma typ av problem uppstår när undersköterskan, som är den enda som kan gipsa, samtidigt ska ordna fika till en patient, eller skjutsa någon till avdelningen. Det borde absolut gå att organisera bättre och mer effektivt.

Länge har jag föreslagit att vi skulle ha en sekreterare på akutmottagningen, som kan ta emot administrativa frågor, beställa transporter, journaler, dokumentera på akutrummet. På vissa sjukhus har man också sekreterare som en del av akutteamet. På en del sjukhus har man särskilda patienttransportörer som kör patienter till undersökningar och avdelningar. Transporter är en risk i akutsjukvården som jag tycker att vi borde ta på större allvar och jag tycker att det kräver en viss medicinsk kunskap och utbildning. Och här kommer problemet med okvalificerad personal i vårdarbetet in.

Mycket av arbetet i vården kan till synes göras av vem som helst. Men har man sett en läkare försöka hjälpa en statlig patient till toaletten, förstår man att det inte är så. För att inte riskera skada patienten, eller sig själv, krävs kunskap om förflyttningsteknik. På akuten är många patienter uppkopplade till övervakningsutrustning och det är inte självklart om de ska gå till toaletten, eller göra sina behov på bäcken. Kanske behövs urinen sparas för ett urinprov? Och då ska provet tas på ett korrekt sätt för att det ska vara värt att analysera. Får patienten passa på att dricka vatten när de är på toaletten, eller ska de fasta? En gest av vänlighet kan lätt straffa sig om man inte känner till patientens plan.

Akutsjukvård är teamarbete. När undersköterskan inte vet om patienten får kopplas loss eller äta smörgås, tillfrågas ansvariga sjuksköterskan eller läkaren. I en stressfylld miljö är det lätt att snabba frågor får halvgenomtänkta svar. På en välfungerande akutmottagning kan undersköterskan då komma med invändningar. Det blir en extra säkerhetsventil. På samma sätt kan en kompetent undersöka notera att patient försämras, eller hur patienten klarade av att gå på toaletten. Ett vanligt fel jag gjorde tidigt i min karriär var att meddela att patienten kunde gå hem, bara för att sedan märka att vederbörande inte kunde stå på benen.

Mycket av denna kunskap är sådant som undersköterskor lär sig efter avslutad examen, genom erfarenheten av att arbeta och genom kontinuerlig utbildning på arbetsplatsen. Därför tycker jag att karriärstegen för undersköterskor är närmast obefintlig. Vårdbiträden med 6-8 veckors introduktion skulle förstås också samla erfarenheter och allteftersom kunna bidra med en del av det jag påpekat. Men i förslaget om vårdbiträden i vården ingår liksom att det ska vara okvalificerade uppgifter och där hamnar man i ett moment 22. Oerfarna vårdbiträden medför sämre kvalitet i det patientnära arbetet, erfarna vårdbiträden är inte längre okvalificerad arbetskraft och borde ha lön och erkännande utifrån den kompetensen.

De finns massor av arbetsuppgifter att delegera till andra yrkeskategorier, men behovet av okvalificerad arbetskraft är inte särskilt stort i vården. I den mån det finns är det inte i det patientnära arbetet utan mer i form av allt i allo.


Vill vi ha avancerad akutsjukvård på akuten – eller det som inte hanns med någon annanstans?

januari 13, 2016 2 kommentarer

Det står förklarat på alla akutmottagningars hemsida: Till akutmottagningen ska du komma om du har svåra bröstsmärtor, svårt att andas eller har råkat ut får en allvarlig olycka. Ordalydelsen kan variera, men budskapet är detsamma: Akutmottagningen är till för att hantera akuta åkommor.

Ändå ökar besöken till akutmottagningarna varje år, en utveckling som sker i hela västvärlden. Det är dyrt och kostsamt och många försök har gjorts för att få patienter att inte söka till akuten. De allra flesta har misslyckats. Problemet är inte att patienter söker fel, utan den roll som akuten har i vår sjukvårdsstruktur.

Jag är övertygad om att för att komma tillrätta med detta måste akutmottagningen få ett tydligt uppdrag i organisationen och rätten att försvara det uppdraget, i stället för att vara alla klinikers problemlösarmottagning. Låt mig ta några exempel ur verkligheten:

Fredag eftermiddag har ortopedmottagingen stängt. En patient som missat sin återbesökstid, hänvisas till akutmottagningen av personalen på mottagningen. 

En patient har besvärlig nageltrång och läkaren på vårdcentralen vill ha hjälp att göra en mindre operation för att ta bort en bit a nageln (ett ingrepp som många allmänläkare utför själva) och remitterar patienten till akuten en måndag eftermiddag. 

Vid en rutinkontroll upptäcks att en ung man har förhöjt blodsocker. Han mår bra och det är en ren tillfällighet att det upptäckts just nu på företagshälsovården. Läkaren där kontaktar medicinbakjouren för att meddela att patienten skickas till akutmottagningen och medicinbakjouren har inget att erinra. 

En medelålders man har haft hosta och gått ned i vikt senaste månaderna. Allmänläkaren misstänker, med rätta, att det kan vara något malignt och remitterar patienten till akuten för en skyndsam utredning. 

Och där sitter vi på akuten och försöker att reda ut vad vi ska göra med dessa patienter. Ska vi försöka hitta en ny tid till mannen som kom försent till ortopedmottagningen? Ringer vi ortopeden föreslår de att vi ska bedöma patienten och sedan rådfråga dem vid behov. Skulle vi nämna patienten med nageltrång, lär svaret bli att det där borde allmänläkarna göra själva och annars kan väl vi göra det. Deras mottagning är fulltecknad och det är inte deras uppgift.

Hur ska vi göra med mannen med nyupptäckt diabetes? Vi kan snabbt konstatera att det inte är något akut problem, men han behöver förstås en utredning och massor av information och det inom några dagar. Inte sällan blir svaret från medicinbakjouren att det är enklast om vi lägger in patienten.

Mannen med misstänkt lungcancer är värre. Han vill ha besked. Allmänläkaren sa att det kunde vara något farligt. Ska vi vara snälla och beställa en röntgen? Som kanske måste kompletteras med en skiktröntgen? Som kanske visar att patienten verkligen har en lungcancer? Men vad gör vi sedan? Vill vi verkligen att patienten ska få sitt besked på akutmottagningen av en läkare som närsomhelst kan tvingas springa iväg på ett larm och utan stöd av erfarna mottagningssjuksköterskor och kuratorer som är vana vid att lämna svåra besked?

I vår traditionella struktur har det som inte fått plats i den ordinarie verksamheten lagts på ”jouren”. Det är en viktig funktion som behövs på alla kliniker. Men det är inte ett uppdrag för akuten. Och så länge resten av sjukvårdssystemet skickar patienter till akuten för att man inte har tid, kompetens eller resurser för att hjälpa dem, kan vi inte spela oförstående för att patienterna kommer dit för att få hjälp att hitta rätt i systemet. Samtidigt blir patienter med akuta tillstånd lidande. När vi står och opererar nageltrång får någon i svåra plågor vänta på smärtlindring. Operationer fördröjs för att röntgen blir överbelastad med undersökningar som hade kunnat ske planerat.

Vårt moderna, komplexa sjukvårdssystem kräver koordinering. De flesta är överens att detta måste ske i primärvården. Men då måste primärvården också ha nyckeln till de snabba utredningarna, kontakten med andra specialister och kontinuiteten. Det är i primärvården man ska ha de långa besöken, inte som nu när de blir allt kortare, medan nybesök hos specialister kan få ta en timme. Och primärvård är inte närakuten. Det är välfungerande vårdcentraler där det är lätt att komma fram och att få tid hos läkare, sjuksköterskor och andra yrkeskategorier. Det är dit man vill vända sig när man har ett problem som inte är akut livshotande, men likafullt livsviktigt. Allmänläkare är specialister på primärvård. Låt deras uppdrag vara lika tydligt som akutens!


Dags att ”stänga” alla akutmottagningar på natten?

Det verkar vara en stor nyhet att medicinska barnakutmottagningen på Huddinge sjukhus har stängt kl 20-08. Många har i alla fall delat nyheten i mitt Facebookflöde. Men, funderar jag, är mottagningen verkligen stängd? Patienter som kommer med ambulanser tas emot och behandlas. Alla som söker själva får träffa en erfaren sjuksköterska, som är van att arbeta med akut sjuka barn, som enligt en fastställd rutin bedömer om det finns ett medicinskt behov av att träffa en läkare akut. Det innebär att sjuksköterskan gör en medicinsk bedömning, ger råd kring behandling som smärtstillande eller vätskeersättning och informerar om vad som borde föranleda ett nytt akutbesök. Om man har ett akut vårdbehov och inte kan vänta, får man träffa en barnläkare och läggs, om det är nödvändigt, in på sjukhuset.

För mig låter det som att akutmottagningen är öppen och tar hand om akuta fall på ett adekvat sätt. Frågan är kanske om det inte är på det sättet alla akutmottagningar borde fungera? Våra dörrar står öppna för alla som behöver en akut bedömning, men vi behandlar bara de som faktiskt har ett akut behov. Jag har svårt att se hur vi annars ska kunna styra resurserna till primärvården och andra öppenvårdsmottagningar.

Och förresten, kan vi inte börja tillmäta bedömningar av en välutbildad, erfaren sjuksköterska större betydelse?


Ur patientens perspektiv

september 15, 2015 Lämna en kommentar

Jag fick ett brev av en ung man. Det återspeglar så fint många av problemen i akutsjukvården, så jag bad om att få dela det här.

Det hela började med att jag trodde jag hade kramp i ryggmuskulaturen och på grund av tidigare besvär tog mig till en sjukgymnast som efter en stund ringde en ambulans när jag kräktes av smärtan och tre ambulanssjuksköterskor/sjukvårdare kom dit och började prata med mig. Jag låg mest och grät av smärtan. De frågade mig om jag haft njursten förut och i mitt huvud är njursten något ”äldre” får, så jag svarade nej. De valde att vända mig och sätta en nål och ge mig morfin för att lindra smärtan, samt något medel som tar bort illamåendet. jag kräkts alltid var morfin så jag hatälskar det. Var lite groggy, men fick hjälp att ringa min mamma och flickvännen av dem i ambulansen, och jag rullades ganska snabbt in och fick en säng. Blev sedan lämnad ensam efter att en sköterska tog lite blodprov, blodtryck och satte en sån grå på fingret som läser pulsen. Jag vet inte riktigt hur länge jag låg ensam men det var nog runt 20-30 minuter innan en läkare kom dit. Jag hade ju inte lika ont då tack vare morfinet, men smärtan ökade gradvis, då hade det gått drygt en timme från det att ambulansen hämtat mig tills läkaren kom. Jag upplevde läkaren som stressad, slarvig och inte särskilt empatisk, för mig var det en ganska jobbig upplevelse då jag hade fruktansvärt ont, och han fortsatte att ställa frågor samtidigt som  jag bad om smärtlindring gång på gång.

Att plötsligt bli sjuk är en omtumlande upplevelse för alla. Här har vi en viktig uppgift som vårdgivare att skapa trygghet. Det är svårt att svara på frågor när man har ont. Min första fråga till patienter med smärta är alltid om de behöver mer smärtlindring. innan de kan prata. Om jag känner mig trygg med att det inte är någon allvarlig åkomma som behöver utredas eller åtgärdas akut, väntar jag hellre med undersökningen tills patienten mår bättre. Det är mycket lättare och blir bättre för alla.

Sedan försvann läkaren och skulle kolla blodproverna och jag blev lämnad ensam igen utan att få någon smärtlindring, så att till sist ropade jag efter sska som då blev förvånad att ingen ordnat ”larmknappen” till mig. Den hängde bakom sängen utanför mitt synfält och jag bad om smärtlindring och hon sa att hon skulle hämta läkaren. Han kom tillbaka och jag upplevde honom som irriterad över att jag tjatade om smärtlindring så han sa åt sköterskan på ett som jag upplevde, otrevligt sätt att ge mig morfin, vilket hon gjorde. Sen låg jag kvar där ensam en stund, och somnade tillslut.

Som läkare är vi ofta inställda på att ställa diagnoser. I det här fallet är det akuta problemet smärta och det är det vi behöver inrikta oss på. Att formulera problemet för sig själv som läkare, hjälper faktiskt också i handläggningen. Är det ett livshotande problem eller det ett smärtproblem? Riskerar patienten att försämras och på vilket sätt? En patient som har fruktansvärt ont skapar stress även för oss som vårdgivare. Genom att tidigt ge god smärtlindring blir vårt eget arbete enklare.

Smärtlindring är inte bara mediciner. Genom att hämta en varm filt, får jag ofta patienten att slappna av och känna sig lugnare. Det går också snabbt att skapa en god relation genom att sätta sig ned och förklara vad som kommer att hända härnäst. Jag brukar försöka uppskatta hur lång tid det kommer att ta, men även om jag varnar för att det är en preliminär beräkning, brukar jag nog vara lite väl optimistisk.

Jag vet inte hur länge jag sov, men vaknade av att min mamma och sambo blev invisade av en sköterska, och jag vaknade till och såg att det börjat bli mörkt ute. Detta var i kanske oktober tror jag för några år sen. Läkaren kommer tillbaka och vill att jag ska lämna urinprov, och jag ber om lite mat (jag hade åkt in med ambulansen vid 11-tiden) och går sedan iväg till toaletten och lämnar. Smärtan har då helt slutat men man kände sig som ett blåmärke.

En snabb handläggning på akuten gör vårt arbete enklare, men ibland behöver patienter stanna kvar för observation eller för att smärtlindringen ska fungera. Vi har ingen mat att erbjuda på akutmottagningen, men oftast går det att få några smörgåsar och dricka. Tyvärr ses det av många som en onödig service till patienterna, när vi har fullt upp med annat. Men mat är viktigt! Har man legat och haft ont en halv dag, kräkts och fått morfin är man antagligen både lite uttorkad och helt slutkörd. Om man inte har ätit något mår man mera illa och har ofta svårt att stå på benen. Att få sitta en stund på sängkanten, dricka lite saft och äta en smörgås är bättre än en tablett mot illamående.

Efter en timme kom läkaren tillbaka och förklarade att det var njursten, skrev recept på stolpiller och sedan fick jag åka hem. På vägen hem får jag ett nytt njurstensanfall och får kasta mig ut ur bilen och kräks och åker sedan hem och trycker i mig voltaren och maxdosar paracetamol och ipren och går sedan och lägger mig.

Vi är dåliga på att informera patienter i sjukvården. I slutenvården har man först på senare år börjat med ett utskrivningmeddelande där det står vad som har hänt, vilka medicinändringar som gjorts och vilken uppföljning som planeras. Det behöver vi i akutsjukvården också och vi skulle kunna ha en mycket bättre struktur för muntlig och skriftlig information vid olika tillstånd. Hur man informerar patienter är också något som behöver läras ut till läkare under utbildning.

Det jag hade önskat var mer information, läkaren försvann hela tiden och var väldigt otydlig med vad som hände, vad de kollade efter och så vidare. ”jag kände mig inte involverad i min egen vård”. Det hade varit ett plus om det fanns bättre mat, det som fanns från sjukhusets sida var mackor och saft vilket såklart är bättre än inget, och i väntrummet fanns en automat med läsk, godis och wasa-knäckebröd.

Patienters önskemål om bekvämligheter som mat och filtar ses inte alltid med blida ögon från oss i sjukvården. De ska liksom förstå att vi är upptagna med andra, livshotande sjuka patienter och inte har tid med deras krav på service. I verkligheten är det en liten del av vår tid som upptas av direkt livräddande åtgärder, men den sammanlagda mängden av olika önskemål skapar stress för framförallt våra sjuksköterskor och undersköterskor. Genom att erbjuda bättre möjligheter för anhöriga och patienter att tillgodose sina behov själva, kan vi minska vår egen arbetsbörda.

Läkaren verkade stressad och det kändes som att han inte riktigt hade tid med alla patienterna som var inne. Sjuksköterskor och undersköterskor var jättesnälla och empatiska, typiska ”lägga handen på axeln” gesten och var väldigt förtroendeingivande, men det kändes som att de var bakbundna och inte kunde göra någonting på eget initiativ

Ibland finns det bara en läkare som ska ta hand om alla patienter. Det är lätt att känna sig otillräcklig då. Genom att arbeta tillsammans och utnyttja sjuksköterskornas kompetens, kan man minska belastningen på läkaren och faktiskt också göra det lättare för sjuksköterskorna att ge god vård. De har ofta delegation på att ge smärtlindring utan läkarordination, men avvaktar. Ofta ordineras en bestämd dos, i stället för att man titrerar upp dosen utifrån effekten.

Jag fick även åka in två gånger efter det till akuten under två olika helger, en gång till med ambulans och en gång med sjuktaxi. Det känns som att ambulans är fel att ringa efter då man inte är döende (även om det känns som det) och via 1177 kunde jag ordna en sjuktaxi som kom på en kvart och körde till akuten vilket var bra.

Det går inte att köra bil själv när man har njurstensanfall. Visst är det bra om man kan åka taxi, men har man mycket ont har ambulanssjuksköterskorna möjlighet att ge smärtlindring. Man behöver inte vara döende för att åka ambulans, men däremot i behov av den medicinska kompetens som arbetar där.

Under andra besöket på akuten fick jag spasmosfen och fick då nässelutslag. Istället fick jag någon opiod som jag vart helt väck av vilket var en underbar känsla av eufori. Jag fick åka till akutröntgen och det var det som visade att jag hade njursten. Sen hörde jag inget från sjukvården på många veckor, förrän jag tog kontakt och frågade om att stenarna inte hade kommit ut. Jag opererades sedan och de tog ut typ 11 stenar som alla var >4 mm

Njurstensanfall handläggs oftast på akuten. Man brukar kunna gå hem och får man komplikationer som feber eller ohållbara smärtor är det svårt att följa upp någon annanstans utan man får komma tillbaka till akuten. Det gör att urologerna, som ska följa upp patienter med njurstenar som inte avgår spontant, liksom inte blir inblandade och att patienten inte kan vända sig direkt till mottagningen vid frågor. Har man smärtor och behöver recept eller sjukskrivning, brukar man få ringa runt ett tag och hänvisas i slutänden ofta till vårdcentralen, som inte alls är inblandad i handläggningen i övrigt. Kontrollröntgen som ska göras efter några veckor brukar beställas av läkaren på akuten, som får svaret i sin signeringskorg och sedan får kontakta urologen för uppföljning. För oss akutläkare är det här ett problem, eftersom vi arbetar oregelbundna tider och har svårt att följa upp någonting över huvud taget utan koncentrerar oss på att lösa akuta frågeställningar.

Jag fick sedan njursten i andra njuren nu i våras, fick sitta i väntrummet ett bra tag med smärta, tills jag plötsligt kräktes i en papperskorg av smärtan och fick bäras in. Då fick jag maxdos av voltaren (hade tagit 50mg och fick två st sprutor till). Dessa tog inte bort smärtan, och personalen ville att jag skulle vänta in effekten av voltaren, så jag gick fram och tillbaka i rummet jag fick i väntan på att det skulle hända nått. Efter tjugo minuter bad jag läkaren komma tillbaka. Läkaren kom tillbaka med en spasmosfenspruta och jag frågade mest av en slump vad det var, annars hade jag fått det i mig, trots att det står i journalen att jag inte tål det. då fick jag en morfintablett som skulle ta 30 minuter innan effekt kom igång. Fick då fortsätta gå fram och tillbaka och ha ont, men personalen kollade till mig var 10e minut och frågade hur jag mådde. Jag fick ingen effekt. Fick tillslut samma opiod som första gången och all smärta försvann.

Jag brukar fråga patienter som har återkommande besvär om vad som har fungerat tidigare. Tyvärr brukar patienter som säger att Ketogan (jag antar att det var den opioden som åsyftades här) är det som fungerar bäst, misstänkas för drogsökande beteende. När patienten har svår smärta, ser jag inget annat val än att behandla den, såvida det inte finns en uppenbar misstanke om att smärtan är simulerad. Har man haft väldigt ont, blir man också rädd för att det ska komma tillbaka. Vet man att man kommer att få vänta på smärtlindring, säger man nog gärna till redan innan smärtan har blivit svår. Genom att ta patienten på allvar, minskar vi risken för att de känner sig tvingade att överdriva för att få hjälp.

Frågade om jag kunde äta (hade åkt in på morgonen) och käkade ett päron, men det vände i magen och jag kräktes – massor blod. fick lite chock och min mamma sprang ut och hämtade in läkaren, jag satt mest och skakade för jag har aldrig spytt blod innan. Läkarna blev ganska stressade och de kom in och förklarade att jag skulle få en slang i halsen för spyorna och de sprutade in något bedövningsmedel genom näsan som var fruktansvärt äckligt, men de förklarade noga vad det var och vad det handlade om, vilket gjorde att man lättare kunde bita ihop och härda. De förde sedan ner slangen i halsen som var fruktansvärt äckligt och jag kräktes sedan mestandels via den ner i en påse, men en del åkte ändå ut genom munnen och till viss del genom näsan. Blev inlagd över natten och kräktes regelbundet ut och det var hela tiden blodblandat. Fick en del smärtlindring som gjorde det lite lättare. Ville ha ut slangen ur halsen som gjorde ont och halsen var jätteseg av den såklart, men de ville låta den sitta kvar för om jag hade fått en skada i magen så behövde den vara kvar. Ett antal timmar innan jag skulle genomgå.. gastoskopi? så bad jag sköterskan komma och förklarade att antingen tar hon ut den eller jag. Hade då inte kräkts på fyra timmar och ville bara ha ut den. Hon förklarade vad nackdelarna var men jag brydde mig inte så noga, utan slet ut den.

Att kräkas blod är ofta stressande för både patient och vårdgivare. Det är dock osannolikt att unga, i övrigt friska, människor kommer att förlora stora blodmängder. Om cirkulationen inte är påverkad kan vi ta det lugnt. Att trycka ned en slang i näsan är inte så bråttom och sannolikheten att patienten tolererar den är mycket högre om man gör det försiktigt. Om kräkningarna avtar har jag svårt att se att slangen gör någon större nytta.

fick sedan åka ner och var med en jättetrevlig sköterska som förklarade allting noga och vad som skulle ske, och sedan kom läkaren som också att väldigt enkel och ”det är fixar vi- attityd”. Han försökte skoja och vara lite rolig också, så han benämnde käkspridaren som ”lite kinky”. Jag höll dock inte riktigt med, och känslan att få något nerkört i halsen gör att man får viss förståelse för tjejer som inte gillar det…. Det kom sedan fram att det var morfintabletten som tillsammans med magsyran i min tomma mage gjorde att det blev bristningar i huden i magsäcken och pga päronet så blev det blod. Kissade sedan ut alla stenarna.

Gastroskopi är en jobbig undersökning. Jag försöker att undvika den för mina patienter när jag inte tror att det kommer att ändra handläggningen på något sätt.

Fick ett samtal från njurstensenheten som förklarade att jag måste dricka ”min 3 liter vatten varje dag” vilket jag inte riktigt gör, men jag dricker minst 3 liter vätska varje dag varav 1.5 – 2 liter är vatten. jag får bara inte i mig det, trots att jag går runt med en vattenflaska som jag halsar..

Det är viktigt att de råd vi ger till patienten är evidensbaserade. Vi måste också komma ihåg att det som låter som en oskyldig rekommendation kan vara väldigt jobbigt för patienten som försöker göra som vi säger. För njurens skulle spelar det förstås ingen roll vilken vätska det är.

Det jag önskar som patient är information helt enkelt, att veta vad jag väntar på. I väntrummet fick jag svaret att ”det var mycket folk inne just nu”. och det är lite ”Välkommen till Telias kundtjänst- just nu är det många som ringer”. Men mer information, personal som engagerar och får tid att lägga den extra minuten att lära känna och lätta upp en jobbig stämning.

Det finns gott om studier som visar att patienter blir mycket nöjdare om de får mer information. Jag brukar försöka sticka in huvudet och berätta om svaret från röntgen dröjer eller vad det är vi väntar på. Det är dock svårt när det är många patienter och vissa sitter i väntrummet.

Enskilda rum vore ju en dröm, eller iallafall tvåbäddsrum. Låg med en ganska tjock man som gnällde hela natten men han var bara magsjuk och läkarna försökte skicka hem honom, men han vägrade. Läkarna förklarade att det enda han gör på sjukhuset är att riskera att sprida magsjukan vidare. Isolera dig i hemmet sa han, men killen vägrade fatta.

”Bara” magsjuk, eller ”bara” njursten. Det finns alltid en anledning till varför patienter söker vård och med respekt och om omtanke kan vi oftast tillsammans komma fram till vilken vård som är indicerad.


Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 36 andra följare