Hem > Botswana, Svenska > Låt dörren till akuten alltid vara öppen

Låt dörren till akuten alltid vara öppen

En niomånader gammal bebis kommer in död till akuten. Han har varit på vårdcentralen flera gånger, men skickats hem. I morse slutade han andas. Och nu är han död.

Jag låter någon av de andra läkarna på akuten konstatera dödsfallet. De är vana, men det är inte jag. Barn dör hela tiden här, men de gör de inte i Sverige. Där brukar de faktiskt sällan ens bli så sjuka eller skadade att de riskerar att dö. Vi bygger säkra lekplatser, använder bilbarnstolar och utbildar föräldrar om risker i vardagen. Skulle barnen bli sjuka kan föräldrarna lätt ringa sjukvårdsrådgivningen eller få hjälp i primärvården. Är de riktigt oroliga kommer de till akuten. Oftast är det inte så allvarligt och personalen på akuten irriteras ibland över hur lättvindigt föräldrar beger sig till akuten. Många tycker att akuten ska vara till för svårt sjuka och att alla som inte är det överutnyttjar resurserna. Jag höll inte riktigt med dem förut. Efter en tid på akuten här i Botswana håller jag inte med dem alls.

Det är inte för att vi har så bra akutsjukvård som barn inte dör i Sverige, utan för att våra välnärda och vaccinerade barn växer upp i en skyddad miljö. Barn med astma eller diabetes har tillgång till bra behandling och föräldrar som är insatta i sjukdomen. Om det akuta omhändertagandet är bristfälligt kommer det inte att ge något större utslag i statistiken.

Men i Sverige är vi inte nöjda med att få barn dör. Vi tycker att det är en katastrof om något barn som kommit levande till akuten dör, vare sig det är där på sjukhuset eller efter att de har skickats hem. Det får bara inte hända. Och vi har förmånen att leva i ett land som har råd att se till att det inte händer. Om patienterna inte kommer till akuten förrän de är allvarligt sjuka försämras våra möjligheter att behandla dem avsevärt. Vår uppgift är att sortera ut de som är eller riskerar att bli riktiga dåliga .Vi har råd att att utreda hundra barn, för att förhindra att ett av dem dör eller blir allvarligt sjukt.

Ändå händer det att allvarliga diagnoser som hjärnhinneinflammation eller blindtarmsinflammation missas och barn kommer till skada.
Läkarna som arbetar på akuten är ofta i början av sin karriär och eftersom riktigt allvarliga tillstånd är så ovanliga har de väldigt lite erfarenhet av dessa. Att erfarenheten är ringa ska vi förstås vara glada för, men är det rimligt att man har så lite utbildning och träning i att hantera dessa tillstånd? När resten av sjukvården bygger på att vi har högspecialiserade läkare som är experter på de mest ovanliga tillstånd, kan vi då inte också begära att de specialistläkare som arbetar på akuten är experter på hela spektrat av akuta tillstånd? Att deras specialistutbildning är djupare än bredare än bara den erfarenhet som kommer av att arbeta med de mest vanliga tillstånden?

Det vanliga är det vanliga, brukar man få höra av äldre kolleger. Men det synsättet fungerar inte om vi ska ha en hög patientsäkerhet på akuten. Där måste vi i stället tänka att det farliga är det farliga. Med en gedigen specialistutbildning i akutsjukvård innebär det inte att vi måste utreda mera. De flesta patienter är som sagt inte allvarligt sjuka och en klinisk bedömning räcker ofta för att utesluta farliga tillstånd. Men hur kan man göra det om man inte känner till vilka dessa är och vilka symtom de ger?

Kategorier:Botswana, Svenska
  1. jenny
    oktober 30, 2011 kl. 7:43 f m

    Håller helt med dig! men det vet du ju redan ;o) antar att ungarna fick sig en extra kram i går och skickar en till dig oxå, För en svensks doktors öron låter det som en tuff dag på jobbet…
    kram Jenny

    • oktober 30, 2011 kl. 9:37 f m

      Jag gick aldrig in till det här barnet, men jag har sett andra och varit förvånansvärt oberörd. Det som berör mig är lidande och sorgen från anhöriga kan vara så tung att jag knappt kan andas. Här får jag inte den känslan för de anhöriga ser mest beklämda ut. Däremot fick jag tårar i ögonen när de vill tvätta en stackars nioåring svårt infekterade finger utan bedövning, bara hålla fast honom. Han var helt ensam och förstod inte Setswana. Jag ville leka en blockad, men han skrek när han såg sprutan. Det var inte min patient, men jag insisterade på att han skulle få morfin. Vi hittade en sköterska som kunde tala med honom och sedan la jag blockaden och de kunde tvätta och skära bort döda bitar utan att han sa ett knyst. Jag lyckades också driva igenom att vi skulle ge ketamin till en ettåring med stora brännsår så att hon kunde sova sig igenom omläggningen. Totalt sett var det faktiskt en av de bättre dagarna.

  1. No trackbacks yet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: