Hem > Svenska > Patienter är också människor

Patienter är också människor

Andra terminen på läkarlinjen skulle vi lära oss anatomi genom att dissekera en människa. Vi fick lära oss att benämna den döda kroppen ”preparatet”. Jag vet inte om våra lärare tänkte att det skulle göra det lättare för oss att hantera det faktum att vi skar i en död människa. För mig fungerade det inte alls. Jag kunde acceptera och vara tacksam för att människor donerat sina kroppar för vår utbildnings skull, men jag vägrade att reducera dessa människor till preparat.

Som läkare behandlar vi inte människor utan patienter. Det är lätt att glömma att patienter är människor när de inte är under vår vård, vilket faktiskt är för det mesta. Jag minns hur jag som läkarstudent på avdelningen träffade en svårt hjärtsjuk kvinna som jag knappt trodde skulle överleva. Av en tillfällighet återsågs vi på ett mottagningsbesök några månader senare. När jag såg henne i privata kläder, pigg och på strålande humör, slog det mig att hon var en person, inte bara en patient. Av alla tusentals patienter jag träffat genom åren minns jag bara ett fåtal, men jag tror att den där känslan av förvåning gjorde ett sådant intryck på mig att jag minns just henne. Senare har jag noterat att patienters död sällan berör mig, förrän jag möter deras anhöriga. Först då blir patienten en människa.

Som underläkare på ett universitetssjukhus får man arbeta inom flera olika specialiteter och med olika specialister. Tyvärr är min erfarenhet att människor där inte bara reduceras till patienter utan till organ. En patient med andfåddhet är bara intressant för hjärtläkaren om symptomen kommer från hjärtat och för lungläkaren om de kommer från lungorna. Den multisjuka patienten som har lite fel på båda är inte intressant för någon.

På en akutmottagning bemannad av akutläkare är varje patient som kommer in min patient. Min uppgift är då att tillgodose den patientens akuta behov. För mig är det en viktig anledning till varför jag valde den här specialiteten. Jag vill vara min patients doktor och göra det som är rätt för just honom eller henne. Det är inget man kan läsa sig till i en bok eller på en hemsida, utan något som vi tillsammans kommer fram till baserat på mina medicinska kunskaper och hans eller hennes egna behov, resurser (fysiska och mentala) och önskemål. Det ena mötet är inte det andra likt och jag är tacksam över att ha ett yrke som nästan per automatik ger människor förtroende för mig.

Som akutläkare begränsas mitt ansvar och min kompetens till de akuta åkommorna. Patienter som ska läggas in måste jag få någon annan läkare att ta ansvar för. Det är inte alltid lätt. En patient som satts in på Parkinsonmedicin av neurologen kom in med diarréer, en vanlig biverkan. Hon klarade sig inte hemma utan behövde läggas in för uppvätskning. Neurologen ville inte ta emot patienten eftersom diarréerna kunde vara infektiösa. Infektionsläkaren tyckte att patienten kunde ligga på geriatriken, men där ansåg man att problemet borde hanteras av neurologen. Samtliga hade den medicinska kompetensen att hjälpa patienten, men ingen ville göra det. Det har ingenting med resursbrist att göra.

Vägen från primärvården till specialistvården går tyvärr ofta via akuten, något som jag hoppas kommer att förändras när specialisterna på akuten är specialister i akutsjukvård och inte en förlängning av de övriga klinikerna. När husläkare behöver remittera patienter för snabbt omhändertagande inom slutenvården måste dessa kunna tas emot utan att passera akuten. Tyvärr är syftet med många utredningar som bedrivs på akuten faktiskt just att ställa en diagnos så att patienten kan placeras på rätt avdelning. Även om utredningen i sig inte är brådskande finns det inget annat sätt att få en plats. Specialisterna vägrar att ta emot en patient som kanske visar sig inte vara deras.

Det mest absurda och tragiska exemplet på detta är patienterna med spridd cancer, men där primärtumören är okänd. Jag skriver patienterna, för jag har träffat flera. De kommer in till akuten med en remiss från husläkaren och ett röntgensvar där det står att man hittat flera metastaser i lungorna eller levern. En av dem var en kvinna i femtioårsåldern. Hon hade nyss fått veta att hon hade en spridd cancersjukdom. Husläkaren ville att hon skulle läggas in för vidare utredning. Som tur var hade vi korta väntetider och lediga rum på akuten. Så mycket mer kunde vi tyvärr inte erbjuda. Hon behövde skiktröntgen av lungor och buk, mammografi, gynundersökning och möjligen en coloskopi. Mammografi utfördes inte ens på det här sjukhuset. Inga av utredningarna var akuta. Jag gick och rådgjorde med kirurgen. Jodå, hon kunde läggas in på deras avdelning. De hade till och med en särskild sköterska som möjligen kunde tala med patienten direkt och som fungerade som en kontaktperson att ringa till vid behov. Det lät för bra för att vara sant och det var det också. Kirurgen hade uppfattat det som att patienten hade en diagnosticerad tarmtumör. Erbjudandet drogs tillbaka. Efter att ha diskuterat frågan med min chef fick patienten mot gällande riktlinjer läggas in för en skiktröntgen. Om patienten inte var inlagd kunde vi inte beställa en akut undersökning.

Några veckor senare träffar jag patienten på akuten igen. Hon har haft en blodpropp i lungan och har lite svårt att andas. Behandlingen är redan insatt och det finns inga tecken på att den behöver ändras. När jag frågar om hennes utredning har hon inte fått några besked. Hon väntar på kallelse för vidare undersökningar. Husläkaren, som enligt landstingets upphandling är ansvarig för den här patientkategorin, har skickat remissen till sjukhuset. När jag tittar i journalsystemet ser jag att den inte är bedömd än. Det kommer att ta tid.
När jag ska signera journalanteckningar efter några veckor ser jag att kvinnan är död. Jag skäms. Inte för att hon inte kunde få någon diagnos. Vi gör alldeles för många utredningar för att ta reda på vad patienter kommer att dö av. Jag skäms för att hon ställdes helt utanför den palliativa vården och fick dö med all sin ångest och rädsla, i väntan på ett kuvert med kallelse till sjukhuset. Ingen har gjort något fel. Ingen har gjort något alls. En patient med en terminal sjukdom dog. Det låter inte så upprörande.

Kategorier:Svenska Taggar:
  1. Inga kommentarer ännu.
  1. No trackbacks yet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: