Kaos på akuten är ingen naturlag!

Det är ovanligt att politikers krav på en verksamhet överträffar medborgarnas förväntningar. Politiker som lovar att tåg ska gå i tid, möts inte av hånfulla kommentarer om att det skulle vara alldeles för dyrt att genomföra. När det gäller akutsjukvård är det tvärtom. Politikers tal om maximalt en timmes väntan på läkare möts av skepsis, både av allmänheten och av många läkare.

En google-sökning på ”kaos på akuten” ger över 8000 träffar. Majoriteten av landets akutmottagningar förekommer i beskrivningar av hur sjuka människor trängs i korridorer utan att få den vård och omsorg de behöver. Uppgiven personal berättar om hur man inte kan garantera säkerheten för alla dessa patienter. Ibland finns en utlösande faktor som blixthalka, en ombyggnation eller en omstrukturering av verksamheten, ibland råkar bara för många patienter söka samtidigt.Socialstyrelsen slår i sin tillsynsrapport fast att triageringen, den sortering av patienter efter allvarlighetsgrad, som sköterskorna utför inte alltid är patientsäker. Svårt sjuka patienter kan få vänta för länge på läkare.

Så varför väcker inte detta starkare reaktioner från allmänheten? Nittio procent av befolkningen beräknas någon gång i livet söka akutsjukvården, så de flesta borde känna sig berörda. Varför finns det en viss förståelse för att omhändertagandet på akutmottagningen är dåligt och osäkert när vintern är ovanligt hård, medan inställda tåg väcker ett ramaskri? Är det för att personalen på akutmottagningen försäkrar att den långa väntetiden beror på att svårare sjuka går före i kön?
Det verkar som att både sjukvården och allmänheten accepterat en form av undantagstillstånd på akutmottagningarna. Där etiska principer och respekt för patientens integritet ibland måste stå tillbaka för att man annars inte hinner tillgodose andra patienters basala medicinska behov.

Väntetiderna på akutmottagningarna beror inte på att det är för få läkare. Alla patienter som stannar kvar får ju förr eller senare träffa läkare. Väntetiderna beror oftast på en dålig genomströmning och ett undermåligt medicinskt ledarskap på golvet. Köbildningen följer ett givet mönster:
På morgonen är det sällan någon väntetid. Läkarna träffar flera patienter och beställer blodprover och utredningar. Det har tyvärr blivit en vana att beställa även mindre akuta undersökningar, eftersom det är svårt att boka subakuta tider. Dessutom är röntgenundersökningar ofta nödvändiga för att ställa diagnos och utan diagnos går det inte att lägga in patienten. Från avdelningarna skrivs patienterna ofta ut efter lunch, vilket gör att man inte kan ta emot nya patienter från akutmottagningen förrän på eftermiddagen. Således har man på akuten ett konstant inflöde, men inget utflöde, annat än de patienter som skrivs hem. Följaktligen ackumuleras patienter där. Detta drar mycket resurser i form av sjuksköterskor som ska sköta dessa patienter, samtidigt som de tar hand om nya. Arbetstakten för läkarna går ned eftersom det inte finns lediga rum eller för att sköterskorna är upptagna med annat. De väntande patienterna tas i stället om hand efter kontorstid när resurserna är begränsade. Förutom att det tar längre tid blir det dyrare eftersom ersättningarna till personalen är mycket högre.

När det blir för många patienter på akuten ökar riskerna och väntetiderna även för de svårast sjuka patienterna. Varför accepterar vi det? En spännande parallell är anestesi- och intensivvården där säkerhetstänkandet är föredömligt högt. Planerade operationer ställs in om patienten är förkyld, eftersom det finns en liten riskökning med anestesi under pågående luftvägsinfektion. Ingen ifrågasätter de merkostnader det medför. Intensivvård är otroligt kostsamt, men jag hör inga krav på att göra avkall på säkerheten där. Intensiven är, sitt namn till trots, den lugnaste avdelningen på hela sjukhuset. Men på akuten finns det av någon anledning förståelse för att det inte blir riktigt rätt. Det var ju så stressigt och så många väntande. Som om vi inte kunde bättre.

Det hävdas ofta att patienter söker akuten i onödan. Jag har i ett tidigare inlägg skrivit om en svensk avhandling som motsäger detta. Visst har jag träffat patienter som hade kunnat söka primärvården i stället, men det är förstås väldigt lätt att säga i efterhand. Jag har ju också träffat patienter som borde ha sökt akut mycket tidigare. Vill vi ha en säker akutsjukvård måste det vara lätt att söka akuten och få en bedömning. Långa köer leder inte bara till risker för de som befinner sig på akuten, utan också för de som stannar hemma och drar sig för att söka när de får sin hjärtinfarkt. Det är ingen naturlag att det ska vara kaos på akuten.