En vaneförbrytares bekännelser

Du kommer till jobbet på morgonen och slår på datorn för att börja jobba. En liten ruta poppar upp med en hälsning från chefen: ”Du har väl rätt att kolla på de här dokumenten. Annars kommer vi att polisanmäla dig.” Det är ett slumpmässigt genererat meddelande som dyker upp flera gånger under arbetsdagen. De ser vad du gör. Du kan aldrig känna dig säker.

Att hotas av polisanmälningar från chefen har blivit vardag för alla som arbetar med sammanhållna journaler, i Stockholm i form av journalsystemet Take Care. Och det är inga tomma hot. Läkare polisanmäls för att de öppnar journalen hos en tidigare patient som nu går hos en annan läkare, för att de vill följa upp hur det har gått. Sköterskor polisanmäls för att de vill se om blommorna en patient skickade till avdelningen var till dem eller en annan sköterska med samma namn.

Själv är jag vaneförbrytare och borde antagligen förbjudas att verka inom vården, eftersom jag regelbundet bryter mot journallagen. Den där patienten som verkade så sjuk på akuten, vad visade uppföljningen senare? Jag tittar för att lära mig. Genom att se hur det går för patienten, förstår jag bättre vad jag ska göra på akuten. Om jag ser att något har missats har det hänt att jag har skickat iväg en remiss, eller ringt upp patienten för att försäkra mig om att hon mår bra och är omhändertagen. Tidigare i min karriär hände det att jag följde vissa patienter vars öde särskilt berört mig. Den unga kvinnan där jag hittade en tumör på akuten, hur går det för henne? Tolererar hon cellgifterna? Sprider sig cancern? Jag har slutat att följa patienter på avstånd på det här sättet. Delvis för att jag inte har tid, delvis för att man med åren blir mer luttrad och inte har samma behov av att följa med i patientens lidande. Men framför allt för att jag tycker att det är oetiskt. Patientens journal är inte till för att tjäna mina syften, utan hennes egna.

Alla journaler slogs samman för att det skulle bli lättare att få information. När jag öppnar journalen hamnar alla anteckningar i datumordning och jag kan inte undgå att se att patienten har en anteckning från psykiatrin tidigare. Utan att mer än öppna upp journalen kan jag se att det finns ett tidigare beslut om psykiatrisk tvångsvård, eftersom den anteckningen har en särskild rubrik.
När jag vill läsa om patientens tidigare sjukhistoria, klickar jag på den rubrik som jag tror ger mig mest relevant information. En anteckning från en inskrivning eller ett nybesök är ofta mest heltäckande, oavsett vilken klinik detta skett på. Jag har försökt få klarhet i vilka anteckningar jag får öppna, om det bara är de från min egen klinik, de från sjukhuset eller alla som står där? Om patienten har lämnat ”samtycke till sammanhållning journalföring” i kassan, får jag titta då? Det är svårt att få klara besked, ens från den där chefen som kommer att polisanmäla mig om jag gör fel. Nu ska det visst ändras så att vi bara kan se det egna sjukhusets anteckningar och måste fråga patienten innan vi öppnar resten av journalen. Det betyder att vi lätt kan se gynanteckningar, men ska fråga om vi vill se vad husläkare skrivit.

Vissa läkare är mer stringenta än jag. När jag skrev en remiss till geriatriken på ett annat sjukhus angående en 80-årig dam, som tidigare vårdats på deras klinik, blev remissen väldigt kortfattad. De har samma journalsystem som vi. När de öppnar remissen i datorn, kan de klicka på journalfliken och läsa vad som hänt henne både hos oss och hos dem. Men damen fick inte komma till dem. De avslog remissen och skrev att eftersom det inte stod i remissen att patienten samtyckte till att de läste hennes journal, kunde de bara basera sin bedömning på den kortfattade remissen.

När patienter remitteras in från vårdcentralen, brukar läkare skriva remissen i datorn. Efter att jag har behandlat patienten ska jag besvara remissen. För att undvika merarbete, brukar man bara hänvisa till den journalanteckning man har gjort. Problemet är att om jag inte uttryckligen skriver i journalen att patienten godkänner att den inremitterande läkaren läser min anteckning, så har denne inte rätt att gå in i journalen. I dessa fall skriver våra sekreterare ut anteckningen och skickar den på posten. För att kunna skriva att patienten lämnar sitt godkännande, måste jag förstås fråga patienten: ”Är det okej att den doktor som skickade in dig, som själv har skrivit i din journal, nu går in i din journal igen och ser vad jag har skrivit, så att han vet hur han ska följa upp det här?” Det här låter ju så märkligt, att jag måste lägga ytterligare tid på att förklara hur systemet fungerar.

Fram till nyligen hade jag tillgång till Läkemedelsförteckningen, där man kan se vilka läkemedel patienten hämtat ut på apoteket. Man var tvungen att kryssa i en ruta att man hade patientens tillåtelse, eller också markera att det var en nödsituation, i vilket fall anledningen skulle dokumenteras i journalen. Funktionen var ovärderlig. Jag kunde se vilka läkemedel den medvetslösa patienten hade hämtat ut nyligen. För den som inte hade sin medicinlista med sig, kunde jag skriva ut en kopia, som vi gick igenom tillsammans. I de fall jag misstänkte överkonsumtion av narkotikaklassade läkemedel, hände det att jag bad att få titta i läkemedelsförteckningen och kunde antingen ta upp problemet med patienten, eller avskriva misstankarna och se till att denna fick de läkemedel hon behövde.
Numera har jag inte tillgång till läkemedelsförteckningen. Det kräver en inloggning med legitimationsbricka och vi har inga sådana apparater. Vården har blivit osäkrare och jag förstår inte varför.

Om jag skickar hem en patient som sedan dör för att hon inte fick rätt behandling, blir jag inte straffad på något sätt. Men låt oss säga att jag skickar hem patienten och en veckas senare läser i anteckningen från hennes husläkare att hon är sämre, ringer upp henne och ber henne komma till akuten. Då kan patienten polisanmäla mig för dataintrång. Och även om inte patienten vill göra det, kan min chef göra det.

Ibland är det svårt att göra rätt, men i de här fallen är det faktiskt lätt. Vi ses i tingsrätten!