Hem > Uncategorized > Ur patientens perspektiv

Ur patientens perspektiv

Jag fick ett brev av en ung man. Det återspeglar så fint många av problemen i akutsjukvården, så jag bad om att få dela det här.

Det hela började med att jag trodde jag hade kramp i ryggmuskulaturen och på grund av tidigare besvär tog mig till en sjukgymnast som efter en stund ringde en ambulans när jag kräktes av smärtan och tre ambulanssjuksköterskor/sjukvårdare kom dit och började prata med mig. Jag låg mest och grät av smärtan. De frågade mig om jag haft njursten förut och i mitt huvud är njursten något ”äldre” får, så jag svarade nej. De valde att vända mig och sätta en nål och ge mig morfin för att lindra smärtan, samt något medel som tar bort illamåendet. jag kräkts alltid var morfin så jag hatälskar det. Var lite groggy, men fick hjälp att ringa min mamma och flickvännen av dem i ambulansen, och jag rullades ganska snabbt in och fick en säng. Blev sedan lämnad ensam efter att en sköterska tog lite blodprov, blodtryck och satte en sån grå på fingret som läser pulsen. Jag vet inte riktigt hur länge jag låg ensam men det var nog runt 20-30 minuter innan en läkare kom dit. Jag hade ju inte lika ont då tack vare morfinet, men smärtan ökade gradvis, då hade det gått drygt en timme från det att ambulansen hämtat mig tills läkaren kom. Jag upplevde läkaren som stressad, slarvig och inte särskilt empatisk, för mig var det en ganska jobbig upplevelse då jag hade fruktansvärt ont, och han fortsatte att ställa frågor samtidigt som  jag bad om smärtlindring gång på gång.

Att plötsligt bli sjuk är en omtumlande upplevelse för alla. Här har vi en viktig uppgift som vårdgivare att skapa trygghet. Det är svårt att svara på frågor när man har ont. Min första fråga till patienter med smärta är alltid om de behöver mer smärtlindring. innan de kan prata. Om jag känner mig trygg med att det inte är någon allvarlig åkomma som behöver utredas eller åtgärdas akut, väntar jag hellre med undersökningen tills patienten mår bättre. Det är mycket lättare och blir bättre för alla.

Sedan försvann läkaren och skulle kolla blodproverna och jag blev lämnad ensam igen utan att få någon smärtlindring, så att till sist ropade jag efter sska som då blev förvånad att ingen ordnat ”larmknappen” till mig. Den hängde bakom sängen utanför mitt synfält och jag bad om smärtlindring och hon sa att hon skulle hämta läkaren. Han kom tillbaka och jag upplevde honom som irriterad över att jag tjatade om smärtlindring så han sa åt sköterskan på ett som jag upplevde, otrevligt sätt att ge mig morfin, vilket hon gjorde. Sen låg jag kvar där ensam en stund, och somnade tillslut.

Som läkare är vi ofta inställda på att ställa diagnoser. I det här fallet är det akuta problemet smärta och det är det vi behöver inrikta oss på. Att formulera problemet för sig själv som läkare, hjälper faktiskt också i handläggningen. Är det ett livshotande problem eller det ett smärtproblem? Riskerar patienten att försämras och på vilket sätt? En patient som har fruktansvärt ont skapar stress även för oss som vårdgivare. Genom att tidigt ge god smärtlindring blir vårt eget arbete enklare.

Smärtlindring är inte bara mediciner. Genom att hämta en varm filt, får jag ofta patienten att slappna av och känna sig lugnare. Det går också snabbt att skapa en god relation genom att sätta sig ned och förklara vad som kommer att hända härnäst. Jag brukar försöka uppskatta hur lång tid det kommer att ta, men även om jag varnar för att det är en preliminär beräkning, brukar jag nog vara lite väl optimistisk.

Jag vet inte hur länge jag sov, men vaknade av att min mamma och sambo blev invisade av en sköterska, och jag vaknade till och såg att det börjat bli mörkt ute. Detta var i kanske oktober tror jag för några år sen. Läkaren kommer tillbaka och vill att jag ska lämna urinprov, och jag ber om lite mat (jag hade åkt in med ambulansen vid 11-tiden) och går sedan iväg till toaletten och lämnar. Smärtan har då helt slutat men man kände sig som ett blåmärke.

En snabb handläggning på akuten gör vårt arbete enklare, men ibland behöver patienter stanna kvar för observation eller för att smärtlindringen ska fungera. Vi har ingen mat att erbjuda på akutmottagningen, men oftast går det att få några smörgåsar och dricka. Tyvärr ses det av många som en onödig service till patienterna, när vi har fullt upp med annat. Men mat är viktigt! Har man legat och haft ont en halv dag, kräkts och fått morfin är man antagligen både lite uttorkad och helt slutkörd. Om man inte har ätit något mår man mera illa och har ofta svårt att stå på benen. Att få sitta en stund på sängkanten, dricka lite saft och äta en smörgås är bättre än en tablett mot illamående.

Efter en timme kom läkaren tillbaka och förklarade att det var njursten, skrev recept på stolpiller och sedan fick jag åka hem. På vägen hem får jag ett nytt njurstensanfall och får kasta mig ut ur bilen och kräks och åker sedan hem och trycker i mig voltaren och maxdosar paracetamol och ipren och går sedan och lägger mig.

Vi är dåliga på att informera patienter i sjukvården. I slutenvården har man först på senare år börjat med ett utskrivningmeddelande där det står vad som har hänt, vilka medicinändringar som gjorts och vilken uppföljning som planeras. Det behöver vi i akutsjukvården också och vi skulle kunna ha en mycket bättre struktur för muntlig och skriftlig information vid olika tillstånd. Hur man informerar patienter är också något som behöver läras ut till läkare under utbildning.

Det jag hade önskat var mer information, läkaren försvann hela tiden och var väldigt otydlig med vad som hände, vad de kollade efter och så vidare. ”jag kände mig inte involverad i min egen vård”. Det hade varit ett plus om det fanns bättre mat, det som fanns från sjukhusets sida var mackor och saft vilket såklart är bättre än inget, och i väntrummet fanns en automat med läsk, godis och wasa-knäckebröd.

Patienters önskemål om bekvämligheter som mat och filtar ses inte alltid med blida ögon från oss i sjukvården. De ska liksom förstå att vi är upptagna med andra, livshotande sjuka patienter och inte har tid med deras krav på service. I verkligheten är det en liten del av vår tid som upptas av direkt livräddande åtgärder, men den sammanlagda mängden av olika önskemål skapar stress för framförallt våra sjuksköterskor och undersköterskor. Genom att erbjuda bättre möjligheter för anhöriga och patienter att tillgodose sina behov själva, kan vi minska vår egen arbetsbörda.

Läkaren verkade stressad och det kändes som att han inte riktigt hade tid med alla patienterna som var inne. Sjuksköterskor och undersköterskor var jättesnälla och empatiska, typiska ”lägga handen på axeln” gesten och var väldigt förtroendeingivande, men det kändes som att de var bakbundna och inte kunde göra någonting på eget initiativ

Ibland finns det bara en läkare som ska ta hand om alla patienter. Det är lätt att känna sig otillräcklig då. Genom att arbeta tillsammans och utnyttja sjuksköterskornas kompetens, kan man minska belastningen på läkaren och faktiskt också göra det lättare för sjuksköterskorna att ge god vård. De har ofta delegation på att ge smärtlindring utan läkarordination, men avvaktar. Ofta ordineras en bestämd dos, i stället för att man titrerar upp dosen utifrån effekten.

Jag fick även åka in två gånger efter det till akuten under två olika helger, en gång till med ambulans och en gång med sjuktaxi. Det känns som att ambulans är fel att ringa efter då man inte är döende (även om det känns som det) och via 1177 kunde jag ordna en sjuktaxi som kom på en kvart och körde till akuten vilket var bra.

Det går inte att köra bil själv när man har njurstensanfall. Visst är det bra om man kan åka taxi, men har man mycket ont har ambulanssjuksköterskorna möjlighet att ge smärtlindring. Man behöver inte vara döende för att åka ambulans, men däremot i behov av den medicinska kompetens som arbetar där.

Under andra besöket på akuten fick jag spasmosfen och fick då nässelutslag. Istället fick jag någon opiod som jag vart helt väck av vilket var en underbar känsla av eufori. Jag fick åka till akutröntgen och det var det som visade att jag hade njursten. Sen hörde jag inget från sjukvården på många veckor, förrän jag tog kontakt och frågade om att stenarna inte hade kommit ut. Jag opererades sedan och de tog ut typ 11 stenar som alla var >4 mm

Njurstensanfall handläggs oftast på akuten. Man brukar kunna gå hem och får man komplikationer som feber eller ohållbara smärtor är det svårt att följa upp någon annanstans utan man får komma tillbaka till akuten. Det gör att urologerna, som ska följa upp patienter med njurstenar som inte avgår spontant, liksom inte blir inblandade och att patienten inte kan vända sig direkt till mottagningen vid frågor. Har man smärtor och behöver recept eller sjukskrivning, brukar man få ringa runt ett tag och hänvisas i slutänden ofta till vårdcentralen, som inte alls är inblandad i handläggningen i övrigt. Kontrollröntgen som ska göras efter några veckor brukar beställas av läkaren på akuten, som får svaret i sin signeringskorg och sedan får kontakta urologen för uppföljning. För oss akutläkare är det här ett problem, eftersom vi arbetar oregelbundna tider och har svårt att följa upp någonting över huvud taget utan koncentrerar oss på att lösa akuta frågeställningar.

Jag fick sedan njursten i andra njuren nu i våras, fick sitta i väntrummet ett bra tag med smärta, tills jag plötsligt kräktes i en papperskorg av smärtan och fick bäras in. Då fick jag maxdos av voltaren (hade tagit 50mg och fick två st sprutor till). Dessa tog inte bort smärtan, och personalen ville att jag skulle vänta in effekten av voltaren, så jag gick fram och tillbaka i rummet jag fick i väntan på att det skulle hända nått. Efter tjugo minuter bad jag läkaren komma tillbaka. Läkaren kom tillbaka med en spasmosfenspruta och jag frågade mest av en slump vad det var, annars hade jag fått det i mig, trots att det står i journalen att jag inte tål det. då fick jag en morfintablett som skulle ta 30 minuter innan effekt kom igång. Fick då fortsätta gå fram och tillbaka och ha ont, men personalen kollade till mig var 10e minut och frågade hur jag mådde. Jag fick ingen effekt. Fick tillslut samma opiod som första gången och all smärta försvann.

Jag brukar fråga patienter som har återkommande besvär om vad som har fungerat tidigare. Tyvärr brukar patienter som säger att Ketogan (jag antar att det var den opioden som åsyftades här) är det som fungerar bäst, misstänkas för drogsökande beteende. När patienten har svår smärta, ser jag inget annat val än att behandla den, såvida det inte finns en uppenbar misstanke om att smärtan är simulerad. Har man haft väldigt ont, blir man också rädd för att det ska komma tillbaka. Vet man att man kommer att få vänta på smärtlindring, säger man nog gärna till redan innan smärtan har blivit svår. Genom att ta patienten på allvar, minskar vi risken för att de känner sig tvingade att överdriva för att få hjälp.

Frågade om jag kunde äta (hade åkt in på morgonen) och käkade ett päron, men det vände i magen och jag kräktes – massor blod. fick lite chock och min mamma sprang ut och hämtade in läkaren, jag satt mest och skakade för jag har aldrig spytt blod innan. Läkarna blev ganska stressade och de kom in och förklarade att jag skulle få en slang i halsen för spyorna och de sprutade in något bedövningsmedel genom näsan som var fruktansvärt äckligt, men de förklarade noga vad det var och vad det handlade om, vilket gjorde att man lättare kunde bita ihop och härda. De förde sedan ner slangen i halsen som var fruktansvärt äckligt och jag kräktes sedan mestandels via den ner i en påse, men en del åkte ändå ut genom munnen och till viss del genom näsan. Blev inlagd över natten och kräktes regelbundet ut och det var hela tiden blodblandat. Fick en del smärtlindring som gjorde det lite lättare. Ville ha ut slangen ur halsen som gjorde ont och halsen var jätteseg av den såklart, men de ville låta den sitta kvar för om jag hade fått en skada i magen så behövde den vara kvar. Ett antal timmar innan jag skulle genomgå.. gastoskopi? så bad jag sköterskan komma och förklarade att antingen tar hon ut den eller jag. Hade då inte kräkts på fyra timmar och ville bara ha ut den. Hon förklarade vad nackdelarna var men jag brydde mig inte så noga, utan slet ut den.

Att kräkas blod är ofta stressande för både patient och vårdgivare. Det är dock osannolikt att unga, i övrigt friska, människor kommer att förlora stora blodmängder. Om cirkulationen inte är påverkad kan vi ta det lugnt. Att trycka ned en slang i näsan är inte så bråttom och sannolikheten att patienten tolererar den är mycket högre om man gör det försiktigt. Om kräkningarna avtar har jag svårt att se att slangen gör någon större nytta.

fick sedan åka ner och var med en jättetrevlig sköterska som förklarade allting noga och vad som skulle ske, och sedan kom läkaren som också att väldigt enkel och ”det är fixar vi- attityd”. Han försökte skoja och vara lite rolig också, så han benämnde käkspridaren som ”lite kinky”. Jag höll dock inte riktigt med, och känslan att få något nerkört i halsen gör att man får viss förståelse för tjejer som inte gillar det…. Det kom sedan fram att det var morfintabletten som tillsammans med magsyran i min tomma mage gjorde att det blev bristningar i huden i magsäcken och pga päronet så blev det blod. Kissade sedan ut alla stenarna.

Gastroskopi är en jobbig undersökning. Jag försöker att undvika den för mina patienter när jag inte tror att det kommer att ändra handläggningen på något sätt.

Fick ett samtal från njurstensenheten som förklarade att jag måste dricka ”min 3 liter vatten varje dag” vilket jag inte riktigt gör, men jag dricker minst 3 liter vätska varje dag varav 1.5 – 2 liter är vatten. jag får bara inte i mig det, trots att jag går runt med en vattenflaska som jag halsar..

Det är viktigt att de råd vi ger till patienten är evidensbaserade. Vi måste också komma ihåg att det som låter som en oskyldig rekommendation kan vara väldigt jobbigt för patienten som försöker göra som vi säger. För njurens skulle spelar det förstås ingen roll vilken vätska det är.

Det jag önskar som patient är information helt enkelt, att veta vad jag väntar på. I väntrummet fick jag svaret att ”det var mycket folk inne just nu”. och det är lite ”Välkommen till Telias kundtjänst- just nu är det många som ringer”. Men mer information, personal som engagerar och får tid att lägga den extra minuten att lära känna och lätta upp en jobbig stämning.

Det finns gott om studier som visar att patienter blir mycket nöjdare om de får mer information. Jag brukar försöka sticka in huvudet och berätta om svaret från röntgen dröjer eller vad det är vi väntar på. Det är dock svårt när det är många patienter och vissa sitter i väntrummet.

Enskilda rum vore ju en dröm, eller iallafall tvåbäddsrum. Låg med en ganska tjock man som gnällde hela natten men han var bara magsjuk och läkarna försökte skicka hem honom, men han vägrade. Läkarna förklarade att det enda han gör på sjukhuset är att riskera att sprida magsjukan vidare. Isolera dig i hemmet sa han, men killen vägrade fatta.

”Bara” magsjuk, eller ”bara” njursten. Det finns alltid en anledning till varför patienter söker vård och med respekt och om omtanke kan vi oftast tillsammans komma fram till vilken vård som är indicerad.

Kategorier:Uncategorized
  1. Inga kommentarer ännu.
  1. No trackbacks yet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: