Vill vi ha avancerad akutsjukvård på akuten – eller det som inte hanns med någon annanstans?

Det står förklarat på alla akutmottagningars hemsida: Till akutmottagningen ska du komma om du har svåra bröstsmärtor, svårt att andas eller har råkat ut får en allvarlig olycka. Ordalydelsen kan variera, men budskapet är detsamma: Akutmottagningen är till för att hantera akuta åkommor.

Ändå ökar besöken till akutmottagningarna varje år, en utveckling som sker i hela västvärlden. Det är dyrt och kostsamt och många försök har gjorts för att få patienter att inte söka till akuten. De allra flesta har misslyckats. Problemet är inte att patienter söker fel, utan den roll som akuten har i vår sjukvårdsstruktur.

Jag är övertygad om att för att komma tillrätta med detta måste akutmottagningen få ett tydligt uppdrag i organisationen och rätten att försvara det uppdraget, i stället för att vara alla klinikers problemlösarmottagning. Låt mig ta några exempel ur verkligheten:

Fredag eftermiddag har ortopedmottagingen stängt. En patient som missat sin återbesökstid, hänvisas till akutmottagningen av personalen på mottagningen. 

En patient har besvärlig nageltrång och läkaren på vårdcentralen vill ha hjälp att göra en mindre operation för att ta bort en bit a nageln (ett ingrepp som många allmänläkare utför själva) och remitterar patienten till akuten en måndag eftermiddag. 

Vid en rutinkontroll upptäcks att en ung man har förhöjt blodsocker. Han mår bra och det är en ren tillfällighet att det upptäckts just nu på företagshälsovården. Läkaren där kontaktar medicinbakjouren för att meddela att patienten skickas till akutmottagningen och medicinbakjouren har inget att erinra. 

En medelålders man har haft hosta och gått ned i vikt senaste månaderna. Allmänläkaren misstänker, med rätta, att det kan vara något malignt och remitterar patienten till akuten för en skyndsam utredning. 

Och där sitter vi på akuten och försöker att reda ut vad vi ska göra med dessa patienter. Ska vi försöka hitta en ny tid till mannen som kom försent till ortopedmottagningen? Ringer vi ortopeden föreslår de att vi ska bedöma patienten och sedan rådfråga dem vid behov. Skulle vi nämna patienten med nageltrång, lär svaret bli att det där borde allmänläkarna göra själva och annars kan väl vi göra det. Deras mottagning är fulltecknad och det är inte deras uppgift.

Hur ska vi göra med mannen med nyupptäckt diabetes? Vi kan snabbt konstatera att det inte är något akut problem, men han behöver förstås en utredning och massor av information och det inom några dagar. Inte sällan blir svaret från medicinbakjouren att det är enklast om vi lägger in patienten.

Mannen med misstänkt lungcancer är värre. Han vill ha besked. Allmänläkaren sa att det kunde vara något farligt. Ska vi vara snälla och beställa en röntgen? Som kanske måste kompletteras med en skiktröntgen? Som kanske visar att patienten verkligen har en lungcancer? Men vad gör vi sedan? Vill vi verkligen att patienten ska få sitt besked på akutmottagningen av en läkare som närsomhelst kan tvingas springa iväg på ett larm och utan stöd av erfarna mottagningssjuksköterskor och kuratorer som är vana vid att lämna svåra besked?

I vår traditionella struktur har det som inte fått plats i den ordinarie verksamheten lagts på ”jouren”. Det är en viktig funktion som behövs på alla kliniker. Men det är inte ett uppdrag för akuten. Och så länge resten av sjukvårdssystemet skickar patienter till akuten för att man inte har tid, kompetens eller resurser för att hjälpa dem, kan vi inte spela oförstående för att patienterna kommer dit för att få hjälp att hitta rätt i systemet. Samtidigt blir patienter med akuta tillstånd lidande. När vi står och opererar nageltrång får någon i svåra plågor vänta på smärtlindring. Operationer fördröjs för att röntgen blir överbelastad med undersökningar som hade kunnat ske planerat.

Vårt moderna, komplexa sjukvårdssystem kräver koordinering. De flesta är överens att detta måste ske i primärvården. Men då måste primärvården också ha nyckeln till de snabba utredningarna, kontakten med andra specialister och kontinuiteten. Det är i primärvården man ska ha de långa besöken, inte som nu när de blir allt kortare, medan nybesök hos specialister kan få ta en timme. Och primärvård är inte närakuten. Det är välfungerande vårdcentraler där det är lätt att komma fram och att få tid hos läkare, sjuksköterskor och andra yrkeskategorier. Det är dit man vill vända sig när man har ett problem som inte är akut livshotande, men likafullt livsviktigt. Allmänläkare är specialister på primärvård. Låt deras uppdrag vara lika tydligt som akutens!