Patientnära arbete är sällan okvalificerat

Jag har många gånger svurit över att den enda som vet hur man bokar en sjuktransport hem till patienten är den mest erfarna specialistsjuksköterskan. Eftersom patienterna ofta får vänta länge på transport, är det högprioriterat att få iväg beställningen och det är ytterligare ett tidskritiskt moment på akutmottagningen. Samma typ av problem uppstår när undersköterskan, som är den enda som kan gipsa, samtidigt ska ordna fika till en patient, eller skjutsa någon till avdelningen. Det borde absolut gå att organisera bättre och mer effektivt.

Länge har jag föreslagit att vi skulle ha en sekreterare på akutmottagningen, som kan ta emot administrativa frågor, beställa transporter, journaler, dokumentera på akutrummet. På vissa sjukhus har man också sekreterare som en del av akutteamet. På en del sjukhus har man särskilda patienttransportörer som kör patienter till undersökningar och avdelningar. Transporter är en risk i akutsjukvården som jag tycker att vi borde ta på större allvar och jag tycker att det kräver en viss medicinsk kunskap och utbildning. Och här kommer problemet med okvalificerad personal i vårdarbetet in.

Mycket av arbetet i vården kan till synes göras av vem som helst. Men har man sett en läkare försöka hjälpa en statlig patient till toaletten, förstår man att det inte är så. För att inte riskera skada patienten, eller sig själv, krävs kunskap om förflyttningsteknik. På akuten är många patienter uppkopplade till övervakningsutrustning och det är inte självklart om de ska gå till toaletten, eller göra sina behov på bäcken. Kanske behövs urinen sparas för ett urinprov? Och då ska provet tas på ett korrekt sätt för att det ska vara värt att analysera. Får patienten passa på att dricka vatten när de är på toaletten, eller ska de fasta? En gest av vänlighet kan lätt straffa sig om man inte känner till patientens plan.

Akutsjukvård är teamarbete. När undersköterskan inte vet om patienten får kopplas loss eller äta smörgås, tillfrågas ansvariga sjuksköterskan eller läkaren. I en stressfylld miljö är det lätt att snabba frågor får halvgenomtänkta svar. På en välfungerande akutmottagning kan undersköterskan då komma med invändningar. Det blir en extra säkerhetsventil. På samma sätt kan en kompetent undersöka notera att patient försämras, eller hur patienten klarade av att gå på toaletten. Ett vanligt fel jag gjorde tidigt i min karriär var att meddela att patienten kunde gå hem, bara för att sedan märka att vederbörande inte kunde stå på benen.

Mycket av denna kunskap är sådant som undersköterskor lär sig efter avslutad examen, genom erfarenheten av att arbeta och genom kontinuerlig utbildning på arbetsplatsen. Därför tycker jag att karriärstegen för undersköterskor är närmast obefintlig. Vårdbiträden med 6-8 veckors introduktion skulle förstås också samla erfarenheter och allteftersom kunna bidra med en del av det jag påpekat. Men i förslaget om vårdbiträden i vården ingår liksom att det ska vara okvalificerade uppgifter och där hamnar man i ett moment 22. Oerfarna vårdbiträden medför sämre kvalitet i det patientnära arbetet, erfarna vårdbiträden är inte längre okvalificerad arbetskraft och borde ha lön och erkännande utifrån den kompetensen.

De finns massor av arbetsuppgifter att delegera till andra yrkeskategorier, men behovet av okvalificerad arbetskraft är inte särskilt stort i vården. I den mån det finns är det inte i det patientnära arbetet utan mer i form av allt i allo.