Hem > Uncategorized > Vårdplatsbrist är ingen ursäkt för dålig vård

Vårdplatsbrist är ingen ursäkt för dålig vård

Jag tillhör den lilla skara vårdpersonal som tycker att vi nog har för många vårdplatser. En stor andel av platserna på sjukhus tas upp av äldre människor som skulle må mycket bättre av ett annat boende, eller mera vård i hemmet, men väntar på beslut från kommunen. Det har alltid varit en gåta för mig hur lösningen på det problemet skulle vara fler vårdplatser på sjukhuset.

Men även om man bortser från dessa patienter, är det onödigt många som vårdas inneliggande på sjukhus. En patient jag träffade på akuten hade komplikationer efter operation på ett mindre sjukhus utan akutmottagning. När jag ringde jouren där, fick jag besked att patienten skulle följas upp dagen efter. Det var lätt för mig att se till att patienten klarade sig till dess. Att få till ett mottagningsbesök till dagen efter på ett större akutsjukhus är dock omöjligt. Beskedet man får är att patienten ska läggas in. Eller komma tillbaka till akuten. Att det inte går att få till en snar uppföljning i primär- eller specialistvård är för mig en absurd indikation för slutenvård, men ack så vanlig.

I andra fall finns indikation för slutenvård. Patienten har en okontrollerad smärtsituation, kan inte äta och dricka, eller är helt enkelt för svag och orolig för att kunna klara sig hemma under drägliga förhållanden. Den indikationen glöms ofta bort och det krävs att man står på sig som akutläkare för att patienten ska beredas plats. Ju mer subspecialiserat (av vissa kallat högspecialiserat) sjukhuset är, desto svårare är det att anpassa vården efter patienten snarare än efter sjukhusets organisation.

Vissa patienter har komplicerade sjukdomar. Eller, egentligen är de faktiskt inte så komplicerade, men berörda läkare väljer att krångla till det. När man inte vet om patienten är sjuk på grund av en infektion, abstinens eller leversvikt, nekar man vänligt men bestämt plats på sin egen avdelning, men erbjuder sig att komma som konsult dithän där patienten råkar hamna. Det skulle förstås inte vara något problem om samtliga specialister samlades och slog sina kloka huvuden ihop för att komma fram till en gemensam plan, men så går det inte till. En patient med flera sjukdomar kan på detta sätt få sämre, men mer avancerad (läs dyrare) vård, än på ett litet sjukhus.

Det är inte bara läkare som skapar den här kulturen. En bakjour från en medicinklinik ville inte att patienten som gick på deras mottagning och var under aktiv behandling skulle läggas in där, eftersom sjuksköterskorna inte kunde hantera patientens kirurgiska omvårdnad och enligt erfarenhet blev det ofta problem och slutade med att sjuksköterskorna blev utskällda av sina kolleger på kirurgavdelningen. Ett sjukhus där personal skäller ut varandra, eller ens upplever att de inte får stöd av sina kolleger, har problem med sin kultur. Den fina värdegrunden spelar ingen roll alls i sammanhanget.

I sjukvården är alla resurser ändliga. Inom den akuta sjukvården är det mer påtagligt, eftersom vården är oplanerad och flödet ojämnt. Det betyder att man måste prioritera. Rimligen innebär det att man fördelar sina resurser jämnt och rättvist. Men vi får inte förledas att tro att detta faller sig naturligt för oss som vårdgivare. Vi ser inte de patienter vi inte har framför oss. Därför är en patient som inte tas emot, en patient som någon annan borde ta hand om och därmed någon annans ansvar. Jag har många gånger förvånats av hur lätt det är att arbeta utanför de stora sjukhusen. Hur man efter nattjouren berättar om en patient man träffat för någon överläkare på en annan klinik som lovar att ta tag i problemet och följa upp patienten.

När vårdplatsbrist tillåts bli ett giltigt argument för att avvisa patienter är det ett symtom på en patientfientlig vårdkultur. Patienter som skickas hem från akuten med ett ”Du borde läggas in, men vi har inte plats” är en skam för sjukhuset. Visst kan det saknas sängar, men om patienten har ett vårdbehov som borde föranleda inneliggande vård, finns det ingen ursäkt för att inte någon från sjukhuset ringer upp patienten dagen efter för att försäkra sig om att vederbörande mår bättre. Eller att patienten har ett nummer att ringa vid frågor. Men då måste den som svarar på det numret förstås kunna se till att patienter kan komma till rätt instans. Det är oacceptabelt att en patient som varit inneliggande på en avdelning och ringer dit efter några dagar blir hänvisad till att ringa 1177.

Ett sjukhus som inte anpassar sin verksamhet och fördelar sina resurser efter patienternas behov, kommer aldrig att kunna ge god vård. Möjligheten att ge god vård är det viktigaste för att personalen ska ha en bra arbetsmiljö. När de inte får det, vill de inte arbeta där. Då blir det brist på vårdplatser. Vårdplatsbristen är inte roten till det onda. Den är ett symtom på en underliggande sjukdom.

 

 

Kategorier:Uncategorized
  1. Inga kommentarer ännu.
  1. No trackbacks yet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: