Systemfel – eller kanske systembrist
Patienten skrivs ut från universitetssjukhuset. Han har remitterats dit från länsdelssjukhuset eftersom han behöver en mer avancerad utredning för att utesluta att en smittsam sjukdom är orsaken till hans symtom. Det är det inte, konstaterar universitetssjukhuset och skriver ut patienten till hemmet. Med sig får han ett utskrivningsmeddelande: Om du har några frågor kan du ringa 1177. Och uppföljning får ske på vårdcentralen.
Så patienten åker hem lika sjuk som han kom in och utan planerad uppföljning. Och det som skulle utredas av en specialist på sjukhus, ska nu i stället utredas på vårdcentralen. Hur det ska gå till finns det ingen plan för. För sjukhusspecialisten verkar det inte spela så stor roll. Man är ju färdig med sitt jobb. Återstår då för patientens husläkare att försöka reda upp vad som är gjort och vad som ska göras. Och 1177 då? Vad förväntas sjuksköterskorna där kunna ge patienten för information eller råd?
Det är så här vi håller på i sjukvården. Vi skyfflar patienterna hit och dit och gärna en sväng förbi vårdcentralen där man bistert konstaterar att utredningsresurserna och specialistkompetensen ju ska finnas på sjukhuset. Vården blir dyr, ineffektiv och otillgänglig. Patienterna känner sig inte välkomna någonstans. Sjukvårdspersonalen känner sig otillräcklig.
Anledningen till att det blir så här är ett systemfel. Ju mer jag tänker på det tror jag faktiskt att problemet till och med är en total brist på system. Vi har helt enkelt inte sjukvårdssystem där de olika delarna koordineras till en helhet utifrån patients behov. Det här kan inte lösas av oss som arbetar med patienter utan måste lösas av någon i organisationen som har ett helhetsperspektiv. Vem är det?
akutdoktorn 
Å, vad jag känner igen beskrivningen!
Som distriktsläkare förundras jag ofta hur man tänkt/inte tänkt när remisser kommer till vårdcentralen. Mina kära kollegor på sjukhuset delar upp patienten i ”sjukdom som jag är specialist på” och ”allt annat obehagligt”. Den andra kategorin får vårdcentralen ta tag i.
Ortopeder som opererar men inte vill hantera smärtan som uppkommit efter operationen. Kardiologen som inte vill bry sig om ett för högt blodtryck för hen jobbar ”bara med kranskärl”. Till exempel.
Brist på kompetens? Javisst, i vissa fall. Brist på att se patienten som en person med komplexa problem? Ja, i de flesta fall.
Jag kämpar med att försöka hjälpa på bästa sätt men tiden jag har räcker inte för stt möta inflödet av remisser med krav på uppföljning av problem som rimligtvis kunde ha lösts med en liten extra ansträngning av den som uppmärksammade problemet.
Hjälpa varandra kollegor emellan. För patientens bästa.
Jag gör mitt bästa för att förklara för patienter att primärvården är full av fantastiskt kompetenta läkare och distriktssköterskor som har kompetens att sköta primärvårdsproblem. Undviker in i det längsta att remittera ”beställningsjobb” till vårdcentralen, men ibland går det inte att lösa på annat sätt från akuten.
Jag fick ett magsår som började blöda relativt stillsamt för 1,5 år sedan. Jag sökte akut och fick en gastroskopi dagen efter. Läkaren kom och informerade mig om resultatet och gav mig recept när jag fortfarande var kraftigt påverkad från de lugnande medicinerna.
En halvtimme senare ville jag därför få lite saker förklarat för mig igen, men läkaren hade gått på lunch. En sjuksköterska förklarade att det var viktigt att jag tog medicinerna enligt recepten och att de hade hittat flera sår. Sen skickade hon hem mig med information om att jag skulle ringa 1177 eller söka på vårdcentralen om jag hade fler frågor.
En vecka senare mådde jag inte bra och recepten på antibiotika och esomeprazol var slut. Jag gick därför till vårdcentralen. Läkaren kunde inte se journalerna från akuten. Hon fick därför gissa sig till att magsåret suttit i tolvfingertarmen och att hon skulle följa riktlinjer för sår i tolvfingertarmen, men gav mig ändå lite mer esomeprazol.
Jag fick ringa till akuten, för att försöka få fram journalerna till vårdcentralsläkaren. Det gick inte. Däremot informerades jag telefonledes om att såren suttit i magsäcken, inte tolvfingertarmen. Och att jag mycket riktigt skulle ha en längre period med esomeprazol och att läkaren antagligen gjort ett misstag. Men de kunde inte rätta det, utan det fick min vårdcentralläkare göra. Som inte fick journalerna och bara fick gå på vad jag sa.
Jag kom igenom den här soppan hyfsat förfärad över hur vården fungerar. Precis som du skriver är det inte ens värt att kalla systemfel – det finns inget tänkt system som fallerar utan man hamnar i en soppa helt utan ens försök till samordning.
Det är himla bra att åtminstone några läkare försöker påverka det…
En hemsk, men tyvärr vanlig historia. Landstingen måste bli bättre på samordning, men det är vårt ansvar som läkare, sjuksköterskor eller andra vårdgivare att överföra information till andra vårdgivare och att informera dig som patient på ett sätt som du kan tillgodogöra dig. Jag försöker att lära ut det till läkarstudenterna, för det är något som jag aldrig fick någon undervisning i. Tack för att du delade din historia!