Ett oväntat besök i Addis

Virpal Singh arbetade som medicinteknisk ingenjör på Addis Cardiac Hospital under 2010-2011. Han och Fikru utvecklade en personlig relation och Virpal beskriver det själv som att han var ”nästan som en son”. Samarbetet fortsatte efter att Virpal flyttat tillbaka till Sverige igen och de skulle haft ett möte strax innan Fikru för sista gången reste ned till Addis 2013. Det mötet fick skjutas upp tills Fikru kom tillbaka. Men tre och ett halvt år senare har Fikru ännu inte kommit hem. För att muntra upp Fikru åkte Virpal förra veckan ned till Addis på ett oannonserat besök. Idag kom han hem och berättar om sin upplevelse.

 

– Under min tid i Addis Ababa, 2010, hade jag även möjlighet att besöka andra sjukhus, bland andra statliga Black Lion sjukhuset. Jag minns den guidade turen jag fick av en vän till mig, en praktikant från Spanien; intensivvårdsavdelningskorridorer med patienter som ligger på golvet i väntan på vård, den starka lukten av urin i luften och min önskan att kunna sprita mina händer trots att jag inte berört något ännu. Jag minns tanken som slog mig: här skulle jag inte ens vilja se mina fiender behandlas. Vid det sjukhuset behandlas Fikru idag. 

Emy och Virpal passar på att fixa håret

Någon dag innan jag flög ner berättade jag för Emy, Fikrus dotter, att jag var på väg för att överaska Fikru och laddad med choklad och bullar. Jag förberedde mig mentalt för att besöka den livfulla mångmiljonstaden Addis Ababa igen efter fem år och flög något nervöst ner. Nervositeten kom delvis för att jag gjort flera offentliga uttalanden emot hans frihetsberövande och att det etiopiska rättssystemet fortfarande inte gett honom någon dom.

Väl på plats är läget på sjukhuset i stort sett oförändrat sedan jag sist var här. Människor ligger fortfarande på golvet i väntan på vård och det är lika stor brist på medicinsk utrustning. Jag måste lämna över min väska och mobiltelefoner för att få gå in i hans rum. Sakta går jag in i rummet och tjuter “Din underhållning för helgen är här!!!!”

Jag ser hans ansikte skina upp när han ser mig och han brister ut: “Virpal! Är du här…..men vad gör du här?”. Han kramar om mig hårt, lite för hårt; i glädjen av att se mig glömmer han att han har sår där dränet tidigare suttit och glädjen ersätts snabbt av grimaser från smärtan.

Han berättar att han hade hunnit bli mör och nedstämd över att befinna sig i limbo: tre och ett halvt år utan att veta riktigt varför han sitter inne. De kommande dagarna underhåller jag honom med berättelser från mina företagsäventyr, mina kärlekshistorier och mina resor de senaste åren. Han lyssnar med spänning och han berättar om sin glädje att se mig. Och det var egentligen det som var syftet med mitt besök – att ge stöd, inge positivitet och glädje.

En av Fikrus goda vänner från lumpentiden, en banktjänsteman i Addis Ababa, besöker honom medan jag befinner mig på sjukhuset. Vännen berättar om de 4 år och 9 månader han själv suttit frihetsberövad utan rättegång eller dom. Han berättar det stående skämtet om att det finns tre typer av etiopier: de som suttit i fängelse och sedan frisläppts, de som för närvarande befinner sig i fängelse – och den sista kategorin; de som ännu ska sitta inne. Han fick inget besked om vad han var anklagad för men en vacker dag bestämde sig någon för att det var dags för honom att släppas.

I rätten befinner sig Fikrus advokat, hans anhöriga samt de 11 andra åtalade (och deras anhöriga och juridiska ombud) som är inblandade i samma mål. Domaren börjas med Fikrus fall och inser att han inte befinner sig i rätten. De ger sken av att vara förvånade och att de tydligen varit redo att delge dom men informerar att de minsann inte kan göra det i brottsmål utan att den anklagade befinner sig personligen i rätten. De nämner inget om att ambassadören och Fikrus advokat dagen innan rättegångsförhandlingen informerat domarna om att Fikru på grund av sitt tillstånd inte kommer att kunna närvara vid förhandlingen nästkommande dag och att de ska försöka förhöra/delge honom över telefon. Domarna vägrar disktuera fallet utanför rättssalen och ger nu i förhandlingssalen sken av att de tyvärr inte kan gå vidare med hans fall tills Fikru personligen kan närvara. Att till och med fängelsemyndigheten vägrat transportera Fikru till rätten på grund av hans medicinska tillstånd är inget man vill känna sig vid. Att han ligger med kollapsad lunga på sjukhuset tas det inte ens hänsyn till. Man gör sig redo för att gå över till nästa anklagade. Emy, hans dotter börjar snyfta högt och flämtar “Alltså, jag orkar inte med det här något mer!” och brister ut i tårar.

Medan ambassadören försöker lugna ner Emy (poliser står redo för att föra ut henne ur salen för störande beteende) ställer sig Fikrus jurist upp och vägrar låta domarna gå vidare. Han kräver svar om hur Fikru ska kunna närvara personligen när hans medicinska tillstånd inte tillåter det och fängelsemyndigheten (motsvarigheten till kriminalvården) inte vill transportera honom. Domarna bestämmer sig för att pausa Fikrus fall för att hantera det efter den pågående förhandlingen. “Mycket bisarrt” minns jag att jag tänkte. Jag blir frustrerad över att inte kunna uppdatera anhöriga i sverige om fallet då internet har stängts ner i Etiopien, som har sin egna variant av arabiska våren med människor som protesterar för sina rättigheter.

Tillbaka till rättegången; man går vidare till nästa anklagade och genomgående hörs samma frustration: domarna måste ta målet på allvar. “Tre och ett halv år av helvete utan något beslut”, klagar den nästa misstäkte. “Vi är människor som står för familjens levebröd”, Detta är individer som inte kan leva mer i osäkerhet där domarna gång på gång skjutit upp att ge besked.

Efter att förhandlingarna avslutats för dagen, går vi in för att diskutera Fikrus fall med domarna som ställer sig oförstående till att Fikru inte kunnat närvara. Advokaten upprepar återigen att fängelsemyndigheterna vägrar transportera honom utan explicit order från rättsväsendet att de tar ansvar för Fikrus hälsa om något skulle ske under transporten. Lyckligtvis befinner sig tjänstemannen från fängelset i rätten och vittnar om att så är fallet och domarna väljer, för första gången, att göra det rätta för att få fallet vidare. Man beordrar myndigheten att, med hjälp av ambulans och sjukvårdspersonal, ta Fikru till rätten på måndag (imorgon) för att han ska delges domen. Vi lämnar rätten med blandade känslor: en Fikru med svagt medicinskt tillstånd som själv måste närvara. I bästa fall delges dom. I värsta fall ges en anledning till att återigen skjuta upp beslutet där Fikru släpats dit helt i onödan.

Förutsatt att Fikrus medicinska tillstånd tillåter det åker de dit imorgon bitti (måndag morgon) för beslut. Äntligen kan det ta slut. För att minska väntetiden har Fikru valt att inte försvara sig i en rättegång där domarna, tvärtemot alla internationella konventioner, krävt att han ska bevisa sin oskuld. Han hoppas på att antingen frikännas eller att dömas till ett kortare straff än de tre och ett halv år han suttit inne. Nu vill han hem. Han vill behandlas för sitt tillstånd.

Det som talar för hans fall är att domarna verkar känna sig något pressade. Det sägs att etiopiska utrikesministern samt premiärministerns rådgivare har kontaktat dem för att de snabbt ska ta beslut i frågan. Och det är enbart det Fikru kräver – ett skyndsamt beslut i frågan. Det är även detta svenska myndigheter borde lägga mer press på.

Vi, Fikrus vänner och anhöriga, och Fikru själv kräver inte att svenska myndigheter ska lägga sig in i annat lands rättsystem – utan enbart att Etiopien ska följa sin egen konstitution och internationella konventioner som rör rättsfall. Att ett beslut tas skyndsamt. För den rättsliga praxisen på plats är enligt domarna sjäva att “många åklagade tyvärr hinner dö innan deras fall avgörs i rätten”. Vi vägrar låta Fikru bli ytterligare en i statistiken.

Det är vår förhoppning att Fikru snabbt ska återförenas med sin familj och kunna göra det han älskar göra – behandla patienter i Sverige och kunna vidarutveckla sitt sjukhus för att erbjuda behandling för fler medicinska tillstånd för patienter i Etiopien.

Vi saknar dig Fikru, och hoppas att du snabbt kan få den vården du förtjänar.

Virpal Singh