Akuten – en mottagning som alla andra

Det är svårt att skapa rutiner på akuten. Vi som jobbar där gillar liksom inte rutiner. I gengäld är vi fantastiska på att improvisera; en samling problemlösare där allting går att fixa på något sätt. Det springs iväg och hämtas kateterkopplingar, stomipåsar eller mediciner över hela sjukhuset för att patienterna behöver det. Man tar prover som hade planerats till dagen efter, eftersom patienten ändå råkar vara där.

Jag älskar det där servicetänket och är stolt över att vi ofta fixar och trixar fram lösningar för att hjälpa våra patienter. Problemet är att andra delar av sjukvården skickar sina patienter till oss just för att vi på något sätt alltid hittar en lösning. Vårdcentralen, sjukhemmet, mottagningarna både på sjukhuset och på stan skickar patienter som inte har akuta frågeställningar till akuten. När jag som specialist ringer till konsultläkaren på sjukhuset kommer de med alla möjliga förslag på saker som ska utredas och beställas eller andra läkare som ska kontaktas, fastän patienten har en känd diagnos och går på deras mottagning. Glatt meddelar de mig att de gärna ”hjälper till”, men att jag får handlägga patienten.

Låt mig ge några exempel:

– Patienten har en cancersjukdom och väntar på en del utredningar som beställts. Nu mår han sämre och ringer till mottagningen som hänvisar till akuten. Två dagar senare kommer patienten in. Jag bedömer snabbt att inget akut problem föreligger och ringer en förvånad specialist som tycker att jag självklart ska försöka påskynda de utredningar de själva beställt. 

– En patient från sjukhemmet som genomgått ortopedisk operation har blivit sämre. Man ringer ortopedkonsulten som tycker att patienten behöver bedömas av ortoped och hänvisar till akuten. Trots att en specialist i allmänmedicin bedömt patienten, förväntar man sig att en specialist i akutsjukvård ska gå igenom hela sjukdomsförloppet och sedan kontakta en ortoped för konsultation. Jag förväntas sköta hela inläggningen, inklusive ringa två andra konsulter som ska ha synpunkter på handläggningen. 

– En läkare som går jour på akutmottagningen går igenom sina provsvar från mottagningen och ser något avvikande. I stället för att ta hand om alla patienter som väntar på akuten, ringer läkaren patienten och ber denna komma till akutmottagningen, nu när vederbörande ändå är där. 

Akutmottagningen är en riskfylld plats. Några patienter som kommer dit är kritiskt sjuka och behöver ett snabbt omhändertagande för att inte lida men eller till och med avlida. Hittills har jag inte arbetat på någon akutmottagning där man klarar av att ta hand om alla patienter i tid. Medan våra sjuksköterskor springer runt sjukhuset och hämtar saker, väntar någon med njurstenssmärtor eller frakturer på smärtlindring. Vi sköter inte vårt akuta uppdrag och patienter far illa. Som akutläkare vill jag inte acceptera det. Jag vill arbeta för en akutmottagning där vi inte har några köer, utan snarare en överkapacitet för att ta emot patienter. Det kräver att vi blir en mottagning för akuta bedömningar och behandlingar. En mottagning som alla andra. Jag menar, jag säger ju aldrig till en patient att de kan gå förbi urologmottagningen så att de kan fixa en kateter, eller förbi hjärtmottagningen så att de kan kolla hjärtat. Behöver patienten komma dit skriver jag en remiss.  Ska vi få ordning på akutmottagningarna måste de på samma sätt få vara en fredad zon. I nuläget är det som om man skulle bedriva öppenvårdsmottagning på intensivvårdsavdelningen med samma personal. (Och utan att någon vet vilka patienter som är de akut sjuka.)

Alla patienter som tror eller upplever sig ha ett akut problem är välkomna till akuten dygnet runt för bedömning och akut behandling. Sökkriterierna är samma oavsett om det är julafton eller en vanlig måndag. Det är egentligen väldigt lätt. Akutläkare har inga jourer utan bara arbetspass olika tider. Alla patienter du skulle ha skickat dit även om det varit mitt i natten är välkomna. Övriga tas bättre omhand i övriga delar av den stora sjukvårdsapparaten. Den måste bara anpassas till patienternas behov och det kräver en kulturförändring. För vi kan inte hänvisa patienter från akuten utan att de tas emot någon annan stans. Vi gör inte så på akuten.