Vilka är de svårast sjuka? (Frågar åt en kompis.)

Det talas mycket om den högspecialiserade vården. Hur de ska ta hand om de svårast sjuka patienterna. Jag borde förstås veta det här, men har bestämt mig för att blotta min okunskap: Vad betyder det att vara svårast sjuk?

Jag är ju akutläkare och förstår graderingen när det gäller att vara svårast akut sjuk. Även om sambanden inte är linjära och den som har lägst blodtryck eller högst andningsfrekvens inte nödvändigtsvist är närmast döden, så kan även den medicinskt oskolade ofta se att någon är svårt sjuk. När det är så illa, brukar man dock oftast hamna på närmaste sjukhus.

Att vara svårt sjuk låter ju som att man löper hög risk att avlida inom en snar framtid, men om det är de patienterna man menar, måste det ju vara geriatriken som har de svårast sjuka patienterna. Det gäller ju också om man använder ”svår” i betydelsen ”komplex”. Multisjuka äldre med många läkemedel som interagerar eller till och med tar ut varandra, är några av de mest komplexa patienterna vi har. Jag minns den 90-åriga mannen som var mycket mån om  att hålla reda på hur hans mediciner fungerade, eftersom hans hjärtläkare och njurläkare ändrade på var sitt håll.

Allmänläkarna har ju också väldigt komplexa frågeställningar att hantera. Som läkare på en medicinsk akutvårdsavdelning på ett högspecialiserat sjukhus, kunde jag ha patienter som gick på flera av sjukhusets specialistmottagningar och nu låg inne för att de successivt blev allt sämre. Aptiten saknades, smärtan plågade, vikten rasade, musklerna förtvinade. Alla specialister var överens om att någon måste utreda varför. De var lika överens om att patientens hematologiska, endokrinologiska, kardiella respektive lungmedicinska problem inte kunde förklara symtomen och inte motiverade att patienten skulle utredas på deras respektive klinik. Patienten var svårt sjuk, men det var inte så akut att vård på akutvårdsavdelningen var indicerat. Resultatet blev att patienten skrevs hem. Med en remiss till vårdcentralen för uppföljning.

Min erfarenhet är att den högspecialiserade sjukvården står handfallen inför komplexa problem. Det man är bra på är ovanliga, välavgränsade tillstånd där man har en unik kunskap och erfarenhet som man bara kan få om man riktar in sig på ett smalt fält inom medicinen: En viss typ av cancer; en ärftligt sjukdom; en komplicerad operation. Det är förstås ovärderligt för den patient som drabbas att få tillgång till läkare, sjuksköterskor, fysioterapeuter, psykologer med flera som har just den kompetensen, men det är inte alltid lätt att komma dit. Att skilja det vanliga från det sjukliga är allmänmedicinens enigma. Vägen dit kan vara lång, men när man väl har fått rätt diagnos och hamnat i rätt fack, tänker jag att man egentligen är ganska ”enkelt” sjuk.

Så, eftersom diskussionen så ofta handlar om att vi ska satsa på de som är svårast sjuka. Vilka är det man menar?