Omvårdnad – vad är det och vad ska jag med det till?
Hösten 1994 började jag på läkarprogrammet på Karolinska Institutet. Nästan 25 år och två specialistutbildningar senare upplevde jag idag min första dag på sjuksköterskeprogrammet vid samma lärosäte. Varför undrar många, inklusive jag själv. Så jag ville göra ett försök att förklara.
1. Vad är egentligen omvårdnad?
Vad är det för akademiskt område som bevisligen förlänger liv och höjer livskvalitet, men är så skilt från medicinen att läkare aldrig fått det förklarat för sig? Varför tappar sjuksköterskor som tar läkarexamen helt sin sjuksköterskeidentitet och är det ens en merit att vara omvårdnadsexpert som läkare? Jag är nyfiken på detta och vill lära mig mer, men omvårdnad går inte att läsa som fristående kurs. Däremot finns det otaliga kurser i både medicin och omvårdnad för sjuksköterskor som vill fördjupa sig.
2. Patientcentrerad vård
När jag först hörde begreppet undrade jag hur det kunde vara något nytt. Och om vi går mot patientcentrad vård, vad är det vi då lämnar? Samtidigt har jag under åren frustrerats över hur vården inte alls utgått från patienten. Jag minns den nyförlösta kvinna med en komplikation som krävde magnetkamerundersökning. Hon kom in på helgen med smärtor. Kirurgen sa att hon måste ligga inne och vänta på undersökningen. Hon hade nyss varit inlagd och ville vara hemma hos sitt lilla barn och bad att hon skulle få bli inringd när det var dags. Jag ringde kirurgen igen och undrade hur vi skulle göra. Han konstaterade att om inte patienten ville gå med på våra villkor, så fick hon ingen behandling alls. Jag minns att jag tänkte hur enkelt det skulle vara att jobba så. Men för mig har det aldrig varit ett alternativ. Jag har sökt mig till en specialitet, akutsjukvård, där man alltid sitter med patienten framför sig och måste lösa problemet utifrån just denna människas förutsättningar.
Första föreläsningen idag, ”Sjuksköterskeprofessionens huvudområde – omvårdnad”, handlade om hur omvårdnad utgår ifrån patientens hälsa och lidande. För mig är det själva definitionen för patientcentrerad vård. Hur kan man skilja medicin från omvårdnad och varför skulle man ens vilja försöka? Varför kan inte kombinationen av dessa vara ett gemensamt mål för alla professioner inom vården?
3. Utbildningskultur
För ett år sedan gick jag handledarkurs tillsammans med sjuksköterskor, arbetsterapeuter, fysioterapeuter och biomedicinska analytiker. Den var öppen för läkare också, men jag var den enda där. Jag imponerades av seriositeten och professionaliteten i synen på utbildning. Som läkare förväntas man kunna allt, och fostras tidigt i att improvisera. Jag minns en avvikelse jag såg hängandes på en akutmottagning om att det inte var rimligt att AT-läkaren som skulle dra rätt en handledsfraktur och bad bakjouren om hjälp hänvisades till en film på youtube. Avvikelsen var förstås inte skriven av läkaren själv, utan av en sjuksköterska.
Under handledarkursen diskuterade vi hur man skulle kunna underkänna studenter som inte mötte målen för den verksamhetsförlagda utbildningen. Läkarkandidater kommer till sina placeringar med lärandemål som varken de själva eller den läkare de går med känner till. Fokus hamnar på medicinsk diagnostik och behandling, vare sig målen är kommunikation, patientinteraktion eller teamarbete. Att man som handledare har ett ansvar för studenten eller AT/ST-läkarens kunskap och förmåga att verka som läkare tas inte på allvar, utan suckande skriver man under papperen. Sjuksköterskornas handledarutbildning ger 7,5 högskolepoäng. Läkarnas utbildning är en kurs på 2-3 dagar med varierande upplägg.
4. Öppna möjligheter
Som specialistläkare har jag snävat in mig inom mitt område. Jag kan visserligen gå en annan specialistutbildning, men det tar några år och verkar ju orimligt om det inte är så att jag vill sadla om helt. Som sjuksköterska har man möjlighet att arbeta i många olika miljöer och lära sig nya saker. Jag går den här utbildningen för att jag tror att den kommer att göra mig till en bättre läkare, men kanske kommer jag fram till att jag ibland hellre vill vara sjuksköterska. Hur som helst blir det en spännande tid.
akutdoktorn 
Vilken spännande resa du gör. Förhoppningsvis kan du sätta ord på det många tycker är svårt att förklara! Lycka till!
Wow! Vad spännande.
Hoppas du skriver mycket om dina tankar och upplevelser. Har aldrig hört talas om en läkare som ska läsa sjuksköterskeprogrammet.
Härligt att läsa att omvårdnadsaspekter och patientcentrerad vård är en magnet. Skulle vara roligt att höra din upplevelse sedan. Tror för egen del även, att utöver en bättre vård (och snabbare resultat) så finns en positiv ekonomi i att vårda rätt från början. Kan nämna att visst finns det läkare som har förmåga och f.f.a styrkan att jobba patientcentrerat och en del av dem är läkare som först arbetat som ssk före sin vidareutbidning. 😉
Efter många år inom psykiatrin ser jag den stora betydelsen av bra bemötande och allians med den hjälpsökande. Varför inte ta tillvara patientens delaktighet i sin vård, leder förmodligen till sämre resultat och missnöje!? Patienten i fokus eller patientens fokus det är skillnad.
Oerhört intressanta reflektioner som öppnar ögonen även för en gammal sjuksköterska som jag! /Staffan
Hur menar du att sjuksköterskor som läser till läkare tappar hela sin sjuksköterskeidentitet?
Jag har andra upplevelser och erfarenheter. Är stolt över min sjuksköterskeutbildning vub i Intensivvård och använder dessa kompetenser varje dag. Det är en del av mig liksom mina medicinska kunskaper. Min identitet är fortfarande stolt ”IVA-syrra” och nu samtidigt akutläkaren.
Det är ju jättebra att du har andra erfarenheter! Jag förstår i och för sig att det är en merit både för i dina och andras ögon att vara IVA-sjuksköterska och akutläkare. Det är uppenbart att man har många kunskaper och erfarenheter som är av nytta. Jag menade mer att sjuksköterskeutbildade läkare sällan (aldrig varit med om det) framhåller sin omvårdnadskompetens i en diskussion med andra läkare.
Hej, efter nästan en hel ST i kirurgi och ytterligare en i allmänmedicin jobbar jag nu som ST i palliativ medicin och det är först nu som jag kan/ska/har möjlighet att se mina patienter som individer/personer med en historia, inte bara en anamnes och en diagnos, jag finner det oerhört tillfredställande och inser än mer hur mycket man missar/missat tidigare – vi bedriver verkligen patientcentrerad vård och det är fantastiskt att äntligen få jobba så – som man borde 🙂 Lycka till, modigt och intressant beslut.
Hej och tack! Spännande resa du har gjort. Inom allmänmedicinen och framför allt palliativmedicinen verkar det finnas ett stort överlapp till det förhållningssätt som akademien inom omvårdnad vill förbehålla sjuksköterskeprofessionen. Jag tror att det är destruktivt.
Hej Katrin Hruska cool initiativ men kanske symptomatiskt upp nervända sjuka vården? Tanken var skulle själv bli läkare men sades vid den tiden sjuksköterska framtidsyrke snabbspår personlig utveckling livsmöjligheter världen stod öppen. Tyvärr var allt en lögn glad och tacksam överlevt sjuka vården för när vetenskapen kriminaliseras finns inget att hämta döende skandaliserad generation. Ps: bästa läkare de som jobbat som sjuksköterskor eller undersköterska flera år ur led är tiden 2019….