De första intrycken av omvårdnad

Efter första veckan på sjuksköterskeprogrammet tänkte jag sammanfatta mina tankar. Jag förstår att mina kunskaper och erfarenheter ännu är begränsade och vill skriva just utifrån det. Att kunna se tillbaka på sina första intryck senare, när man vet så mycket mer, brukar vara väldigt värdefullt. 

Så vad är omvårdnad? Jag ser många olika aspekter och har en del frågor.

Om vi börjar med det lättaste: omvårdnad är att följa patienten genom sjukdomsprocessen. (Jo, man kan invända redan här att det också kan vara genom en hälsoprocess, men låt oss ta den diskussionen en annan gång.) Det är arbete sjuksköterskor utför i huvudsak på avdelningar och mottagningar, eller i patientens hem. Man tar emot och bedömer patienten utifrån hennes egna förutsättningar. Det innebär att göra en bedömning av patientens mående och omvårdnadsbehov, som kan vara såväl hjälp vid förflyttningar och matintag, som stödjande samtal och kognitiv stimulans. Sjuksköterskan är en företrädare för patienten gentemot andra professioner och hjälper samtidigt patienten att ta till sig och värdera information.

Det är lätt att förstå att denna kunskap om omvårdnad kan och ska vara evidensbaserad. Processen där en patienten skrivs in på avdelningen för att operera bort en tumör, genomgår operation och sedan eftervårdas innehåller många omvårdnadsmoment som är avgörande för utfall avseende dödlighet, sjuklighet, kostnader och patientupplevelse.  Den omvårdnadsprocessen kan studeras och utvärderas med olika typer av vetenskapliga metoder, såväl kvalitativa som kvantitativa. En för mig spännande aspekt av omvårdnadsforskning är att där ofta studeras sjuksköterskornas uppfattning av hur det är att vårda. I mötet med en patienten använder man sig själv som verktyg och kunskap om hur såväl patienter som vårdare upplever det är viktigt. Inom omvårdnadsområdet studeras detta ofta genom kvalitativ metodik, medan det inom medicinen studeras utifrån beslutsfattande och kognitiva fällor genom en kvantitativ ansats. Vilken metod man använder ska avgöras av frågeställningen och det är intressant att fundera på varför traditionerna är så olika inom omvårdnad och medicin. Tyvärr leder det till att synen på vetenskap går isär och sjuksköterskor hamnar i underläge, eftersom det är läkarna som har tolkningsföreträde i den rådande kulturen.

När jag gick sista året på läkarlinjen gjorde jag samtidigt ansatsen att läsa in en ekonomiexamen. Eftersom det inte fanns distansstudier på den tiden, valde jag Södertörns högskola som låg bra till geografiskt. Programmet inkluderade franska (vilket jag tyckte var positivt) och etnologi (som jag inte visste vad det var). Under den första (och mitt fall enda) kursen i etnologi skulle vi analysera en studie om arbetares syn på kunskap, där forskaren hade gjort en studie vid en Volvofabrik. Hela den vetenskapliga ansatsen gjorde mig faktiskt väldigt upprörd. I rapporten framgick tydligt hur forskaren gick in i studien med en egen uppfattning som hon mer eller mindre bekräftade genom intervjuer på arbetsplatsen. Jag minns min förvirring. Det här var ju inte vetenskap! Vetenskap var randomiserade studier där hälften av fabriksarbetarna får göra på ett sätt medan de andra på ett annat sätt och forskaren har en helt neutral inställning till frågan. Här uttryckte hon redan i syftet att hon ville bevisa sin hypotes! 

Jag hoppade av utbildningen efter någon termin och det var först under åren efteråt som jag insåg att det finns olika sätt att bedriva forskning och olika vetenskapliga metoder. Vilken metod man väljer beror på vilken typ av problem man vill studera och vilken typ av kunskap man vill generera. Jag är imponerad av att vår första kurs på sjuksköterskeprogrammet är tre högskolepoäng om forskningsmetodik. Men varför räknas den kursen in i omvårdnadområdet? Borde den inte till och med kunna vara gemensam för alla vårdvetenskaper, inklusive den medicinska? Det är som att man medvetet vill dra isär omvårdnadsvetenskapen från den medicinska.

Jag är övertygad om att goda teoretiska kunskaper i omvårdnad är viktiga för att säkerställa kvaliteten i vårdprocesserna och att sjuksköterskor med hög omvårdnadskompetens, behöver delta i beslutsfattandet. Rimligen behöver de då dela med sig av sina kunskaper till läkarna under ronder och avstämningar. För det krävs att man har ett gemensamt språk för omvårdnad, något läkarna aldrig fått lära sig och inte heller är medvetna om att de inte kan.

Många patienter ligger kvar på avdelningar trots att de är medicinskt färdigbehandlade. Anledningen till att de inte kan skrivas hem är att de inte är omvårdnadsmässigt färdigbehandlade. Båda de här processerna är essentiella. Läkaren är expert på den medicinska processen och sjuksköterskan på den omvårdnadsmässiga. De måste drivas parallellt, men kan inte vara skilda från varandra. Vill man uppnå korta vårdtider av hög kvalitet, krävs att sjuksköterskor ges förutsättningar att ta ansvar för omvårdnadsprocessen. De få veckor jag har arbetat som överläkare på avdelning, har det ibland hänt att patienter inte kan gå hem eftersom de har förstoppning eller hemtjänsten inte har kontaktats. Som ny sjuksköterska kan det förstås vara svårt att ta ansvar för den processen. Vill man lyfta omvårdnadskompetensen borde det kanske finnas en ”översjuksköterska”? 

Den här aspekten på omvårdnad är som sagt enkel att förstå för mig. En annan intuitiv aspekt är kunskapen att utföra ”omvårdnadshandlingar” (ett nytt ord för mig!). Att det är en kunskap som behöver inhämtas vet alla som sett två läkare försöka hjälpa en patient till toaletten.

Det som är svårare att förstå är något som jag uppfattat från den här veckans föreläsningar som ”omvårdnad som förhållningssätt”. Ett förhållningssätt kan knappast vara en vetenskap. I den här delen av omvårdnad ingår olika berättelser om patienters upplevelser. Jag inser förstås betydelsen av att under utbildningen lyfta fram dessa berättelser och diskutera dem utifrån egna erfarenheter och värderingar. Däremot har jag svårt att se värdet av att teoretisera berättelserna och läsa om dem. Jag ser en skiljelinje här mellan de akademiskt verksamma sjuksköterskorna och de som arbetar kliniskt. Många av mina sjuksköterskekolleger verkar också ifrågasätta den här aspekten och jag ser fram emot att utforska den vidare.