Hur jag hamnade här och varför jag vill ligga lite lågt

Tanken att börja läsa till sjuksköterska kom förstås inte ur ingenstans. Den var ett resultat av en process som började när jag läste 7,5 hp handledning i verksamhetsförlagd utbildning vid Örebro universitet. Alla ST-läkare ska gå en handledarutbildning. Jag hade inte riktigt gjort det, utan använde intyget från en annan kurs om pedagogik för att få min specialistutbildning godkänd. Visst erbjöds jag att gå en handledarutbildning, men när jag tittade på programmet för de tre dagarna kändes det som att jag kunde använda den arbetstiden till något bättre. När jag några år senare slösurfade på distansutbildningar tänkte jag att den här kursen i Örebro skulle passa mig. 

Det var en mycket givande kurs, framför allt de få träffar vi hade. Jag imponerades av hur allvarligt sjuksköterskor, arbetsterapeuter och biomedicinska analytiker tog på de dubbla uppgifterna som handledare: att vägleda någon in i yrket och att stå som garant för att studenten faktiskt har den kompetens som krävs. Diskussionerna om hur man underkänner någon på en placering förvånade mig. Att teoretiskt kunniga studenter som inte behärskade korrekt bemötande eller kommunikation skulle underkännas på en placering var så självklart. Även fast det innebar att de inte skulle kunna flyttas upp till nästa termin. 

Att vara ensam läkare i en grupp med andra professioner är lite speciellt. Alla var vana att arbeta i team och diskussionerna utmynnade ofta i historier om hur sjuksköterskor, arbetsterapeuter och sjukgymnaster varit överens om en plan, som läkaren omkullkastade utan att ens förstå att den hade funnits. Mina studiekamrater tittade urskuldande på mig när de uttryckte sin vanmakt. 

Nästa kurs jag läste var 7,5 hp patientsäkerhet vid universitetet i Jönköping. Majoriteten av kursdeltagarna var sjuksköterskor och jag var återigen ensam läkare. Även här insåg jag hur många sjuksköterskor förkovrade sig på sin fritid, med begränsat stöd av arbetsgivaren. Men framför allt imponerades jag över det ansvar man var villig att ta för den övergripande patientsäkerheten (ett ämne som i sig faktiskt ingår i grundutbildningen för sjuksköterskor). Flera kursdeltagare lyfte i sina redovisningar fram patientsäkerhetsproblem i akutsjukvården. Jag har alltid hävdat att det varit sjuksköterskorna som hållit ihop akutmottagningarna och förhindrat de värsta katastroferna under alla de år läkarna bara varit gästspelare där. Nu fick jag lära mig att många inte bara har den erfarenhet som krävs utan faktiskt också goda teoretiska kunskaper om patientsäkerhet. 

När jag letade sommarkurser hittade jag Medicin och Makt, vid Uppsala Universitet. Att gå kursen var en traumatisk upplevelse. Utgångspunten var att läkarnas makt, i samhället och över patienter, var destruktiv och ett problem. Vi var många inskrivna på kursen, en brokig samling av människor där vissa hade inriktning mot historia och idéhistoria och andra arbetade inom vården. Det var inga fysiska träffar, men jag kom inte i kontakt med någon annan läkare i alla fall. (Jag ska erkänna att jag ännu inte lämnat in slutuppgiften för den här kursen, mycket för att jag har svårt för att referera till vetenskapliga arbeten som i mina ögon är resonemang. Men jag ska ta tag i det nu när jag får mera tid.)

De här tre kurserna fick mig att se min, läkarens, profession och den medicinska vetenskapen ur ett nytt perspektiv. Visst är det plågsamt att se sina brister, men jag är övertygad om att utveckling sker när man rör sig ut ur sin bekvämlighetszon. Jag vet inte hur jag kom på att jag skulle söka sjuksköterskeprogrammet, men när tanken väl slagit mig kändes det självklart. Och när jag fick beskedet att jag kommit in, blev jag genuint glad. Den glädjen har hållit i sig de här första veckorna av första terminen. Jag fascineras och imponeras av mina studiekamrater, samtidigt som jag inspireras av mina lärare. Det är bra för mig.

Innan jag sökte programmet diskuterade jag med ett fåtal vänner som själva är sjuksköterskor eller läkare. När jag väl kommit in var jag mer eller mindre tvungen att utvidga den kretsen. Jag kom fram till att det skulle vara omöjligt att inte berätta för lärare och handledare under utbildningen att jag är läkare och beslutade mig för att ”komma ut” genom min blogg. Sedan dess har jag fått en otrolig uppbackning inte bara på sociala media, utan även av sjuksköterskor i min omgivning. Men att göra mig själv till talesperson för sjuksköterskor eller för omvårdnad skulle förstärka den maktobalans som jag själv är kritisk till.

Min officiella roll har alltid varit som företrädare eller representant för akutläkare i Sverige. Det har varit, och är fortfarande, en hård kamp som jag inte på något sätt har lämnat. Därför har jag tackat nej till att vara med i intervjuer eller att blogga för någon annan än mig själv. 

och därför ville jag inte vara med i Läkartidningen. Men nu möts jag ändå av min bild där och plötsligt är det här ute bland en större grupp läkare än den begränsade skara som följer min blogg. Nåväl, det betyder väl att det är hög tid att ringa min brorsa narkosläkaren och berätta om det här med syrreutbildningen.