Personalen och läkarna

Mitt första läkarjobb var som läkarassistent på en geriatrisk klinik. Jag hade gått ut termin 10 på läkarlinjen, men eftersom geriatrikkursen låg under termin 11, kunde jag inte få ett förordnande som läkare. Jag utförde ändå någon form av underläkarjobb på en sjukhemsavdelning. Det var ett intressant arbete med gott om tid att fördjupa sig i patienternas sjukhistoria och jag minns en nittioårig man med ihållande diarréer som jag försökte få ordning på. Det kan tyckas simpelt, men för en äldre patient som äter dåligt och rasar i vikt, är det på sikt livshotande. Löständerna börjar glappa och det blir ännu svårare att äta. Orken tryter och man blir liggande i sängen. Livslusten sinar och då finns det ofta ingen återvändo.  

Eftersom jag hade gott om tid satt jag en stund hos den här mannen både på för- och eftermiddagarna. Vi pratade om allt möjligt. Det är en fantastisk förmån att få arbeta med äldre människor och höra deras historier, men framför allt ville jag få honom att kunna äta och att vilja leva. Efter ett besök hos honom tog jag med hans tomma tallrik ut till köket. I korridoren mötte jag en undersköterska som tittade förvånat på mig och utbrast: – Men, jobbar du här?

Jag tyckte att det var lustigt och antog att undersköterskan bara sagt fel, men upptäckte på alla kommande arbetsplatser att man talade om personalen och läkarna som två olika kategorier. När läkare under röntgenronden påpekade att patienten var anhörig till ”en kollega”, menade de utan tvekan en läkare. Den fanns en tydlig skiljelinje som består än idag. I botten grundar den sig i en maktstruktur som jag har intuitivt svårt att förstå, antagligen eftersom jag själv har så liten respekt för auktoriteter, men som jag måste förstå eftersom jag är en del av den. 

Mer än ett decennium och en specialistutbildning senare, arbetade jag tillfälligt på en akutmottagning. En patient som inte var helt stabil skulle gå till avdelningen, men ingen sjuksköterska kunde följa med. Jag hade det lugnt och erbjöd mig att gå med patienten och en transportör. När jag hade kopplat bort patientens övervakningsutrustning, spritat av den och hängt upp den, rapporterade jag till sjuksköterskan att vi var klara att gå. Hon undrade förvånat: Nämen, har du jobbat inom vården, eller?

Under mina år på akutmottagningar har jag lärt mig att hantera alltmer av det praktiska kring patienten själv. Till viss del tyvärr för att vårdgivarna envisats med att bemanna med oerfarna underläkare som inte kan sätta på patienten en syrgasmask eller kontrollera ett blodtryck. Dessa sysselsätter ofta sjuksköterskor och undersköterskor så till den grad att jag sällan ids be dem om hjälp. Är omvårdnadspersonalen själva oerfarna kan de inte heller ha den framförhållning som krävs för att få arbetet att flyta och då måste jag ofta klara mig själv. Jag har försökt att motverka det här, genom att uppmuntra att underläkarna ska gå med undersköterskor och sjuksköterskor, men det är svårt och omsättningen är så hög. Frustrerat noterar jag hur tre underläkare står längs väggen och ser på medan en undersköterska och en sjuksköterska stressar runt på akutrummet när vi har en dålig patient. De har helt enkelt inte kompetensen för att hjälpa till och vi har inte strukturen för att lära upp dem.  

Om vi skulle ha sådan brist på sjuksköterskor på akutmottagningen att vi behövde ersätta dem med en annan personalkategori skulle jag nog klara av uppgiften, med stöd av en erfaren sjuksköterska. Det finns en del risker med det, framför allt i fråga om läkemedelshanteringen. Även om jag drar upp och administrerar akutläkemedel ibland, har jag aldrig fått någon utbildning i det. Det tar också längre tid, eftersom jag måste vara extra noggrann. Blanda antibiotika kan jag inte alls, men det går väl att lära sig. Jag skulle nog hjälpligt kunna hantera sjuksköterskeuppgifterna på larmrummet, men det är många rutiner jag inte har fullständig koll på. 

På akutmottagningen är omvårdnadsbehovet egentligen begränsat. (Eller det borde vara så. Äldre patienter som blir liggande ett dygn behövs förstås omfattande insatser för att förebygga vårdskador.) På en medicinavdelning är det betydligt mer avancerad omvårdnad. Patienter ska vårdas under flera dygn av någon som förstår vad det innebär att ligga på sjukhus, hur tillfrisknandet ska påskyndas och hur komplikationer ska undvikas. Jag har ju själv som ansvarig specialistläkare på avdelning upplevt många gånger att patienter inte kan gå hem för att de utvecklat förstoppning, för att smärtlindringen är otillräcklig, för att anhöriga eller hemtjänsten inte är vidtalade eller för att patienten helt enkelt inte är mentalt förberedd på att skrivas ut. God omvårdnad hade förebyggt de problemen, men det är inte något som vem som helst kan göra med lite sunt förnuft. Det kräver kunskap och erfarenhet. 

Jag läser nu att Mölndal vill anställa läkarstudenter för att utföra sjuksköterskeuppgifter och har svårt att se att det skulle bli patientsäkert eller ens särskit bra. Samtidigt tror jag att det är nyttigt för läkare att arbeta så nära patienterna som sjuksköterskor gör. Om man nu ska bemanna avdelningen med läkarstudenter, undersköterskor, läkare och någon enstaka sjuksköterska, skulle jag vilja fördela arbetsuppgifterna annorlunda. Vore det inte bättre att de vana underläkarna och specialisterna utförde de mer avancerade omvårdnadsuppgifterna, som att administrera läkemedel; se över nutrition och elimination; planera vården med patienter och anhöriga? Det skulle vara lärorikt för dem att få göra detta under handledning av en erfaren sjuksköterska och det skulle säkert underlätta samarbetet framöver. Läkarstudenterna skulle kunna arbeta som underläkare och göra det de faktiskt har utbildning för och vana av: undersöka patienter, driva utredningar, skriva remisser och dokumentera. De skulle få bra träning i att ronda självständigt, eftersom deras ”sjuksköterskor” skulle ha den medicinska kompetensen att korrigera dem vid behov. 

Skulle synen på vilka som är ”personalen” eller ”kolleger” och vilka som ”jobbar inom vården” förändras efter en sådan sommar? Det kanske rent av skulle gå att rekrytera erfarna sjuksköterskor som vill handleda läkare i omvårdnad under en försöksperiod? Ett nytänkande arbetssätt som vore väldigt intressant att följa.