Medicinsk vetenskap rymmer också ett helhetsperspektiv på patienten

”Kunskaper inom medicinsk vetenskap fokuserar [på] människans biologi och beskriver kroppsliga förändringar i samband med sjukdom i termer av symtom och sjukdomsdiagnoser. Den människosyn som präglar medicinsk vetenskap har en tradition i att vara reduktionistisk eller atomistisk, dvs. den reducerar människan till organ och organsystem, anatomi och fysiologi, fysik och kemi.” 

Ref: Ekebergh i Teoretiska grunder för vårdande, Arman m fl

Jag har börjat läsa omvårdnad för att försöka förstå vad det är, men det är inte helt enkelt att greppa. Den gångna veckan har jag gjort min första praktik och fått höra att omvårdnad innebär en annan inställning till patienten: holistisk i stället för naturvetenskaplig. Det är också ett genomgående tema i litteratur och föreläsningar. Omvårdnadsvetenskapen definieras utifrån en helhetssyn på patienten och de sex kärnkompetenserna är, enligt Svensk Sjuksköterskeförening, personcentrerad vård, samverkan i team, evidensbaserad vård, förbättringskunskap för kvalitetsutveckling, säker vård och information. 

Det är förstås utmärkt att man har en idé om utgångspunkten för professionen och att studenter redan från början skolas in i den traditionen. Visst tillägger Ekebergh att alla som arbetar inom hälso- och sjukvård behöver använda sig av både vårdvetenskap och medicinsk vetenskap, men omvårdnadsprofessionen gör tydligt anspråk på ett holistiskt förhållningssätt och en egen människosyn genom att distansera sig från en annan profession – läkarnas. Jag kan, ur ett historiskt perspektiv, förstå att det har funnits ett intresse av den uppdelningen. Vad jag däremot inte kan förstå är att man både inom akademien och kliniken påstår detta som något självklart, utan insikt om hur otroligt provocerande det upplevs av många läkare att påstå att deras profession inte utgår ifrån en holistisk syn på patienten. Själv tar jag det som en personlig förolämpning.

Under en veckas praktik som sjuksköterskestudent har jag fått se fantastiska exempel på personcentrerad omvårdnad. Alla har fått vård utifrån sina personliga förutsättningar. Patienter som behöver stärkas i sin självständighet gentemot vården och återfå kontrollen över sin hälsa, har fått klara fler moment själva. När någon procedur orsakat smärta har denna lindrats inte bara med xylocaingel, utan också med distraherande samtal. Patienter har fått diskutera sina problem, men också vänligt letts in på andra tankar, när de fastnat i negativa tankar. Omläggningar har anpassats inte bara efter de medicinska förutsättningarna, utan efter patientens möjligheter att komma till mottagningen. Allt detta genom mycket medvetna strategier av en erfaren sjuksköterska som arbetat självständigt i sin roll på mottagningen.

Jag förstår att man vill förmedla att detta förhållningssätt är kärnan i sjuksköterskans kompetens, men mitt första intryck av sjuksköterskeutbildningen är att den inte är optimalt utformad för att nå dit. Man kan inte bli en erfaren sjuksköterska med helhetssyn och kunskap inom medicin, omvårdnadsvetenskap, psykologi och sociologi genom att läsa om teoretiska resonemang kring hur denna sammansatta kompetens är grunden i professionen. Helhetsbilden skapas utifrån kunskapen om de enskilda delarna. Man måste förstå teorin och behärska praktiken för att genom klinisk handledning uppnå förmågan att använda dessa kunskaper i ett sammanhang som utgår ifrån patienten. Goda kunskaper i medicin hjälper sjuksköterskan i omvårdnadsrollen och medicin kan inte, som i våra introduktionsföreläsningar, beskrivas som en stödvetenskap bland andra. Det sänder märkliga signaler när läraren säger till studenterna att ”nu ska ni läsa anatomi och fysiologi, men sedan får ni komma tillbaka till det som är kärnan i sjuksköterskeyrket: omvårdnad!

Min slutsats är att grunderna för den patientcentrerade, goda vården jag bevittnat under veckan är erfarenheten och kunskapen hos den som vårdar; kontinuiteten i vårdkontakterna, som gör att man kan bygga upp en relation, och de långa mottagningstiderna. Vem som utför arbetet tror jag är av mindre betydelse. För vissa patienter kommer den viktigaste kontakten att vara distriktssköterskan eller mottagningssköterskan, för andra fysioterapeuten eller specialistläkaren. För många patienter kommer den viktigaste vårdkontakten att vara husläkaren. Det är ju också just därför som Sveriges allmänläkare efterlyser ett listningstak för att kunna garantera tillgången på högkvalitativ primärvård. Visst finns det mycket att utveckla inom läkarkulturen, men bristen på helhetssyn är i mycket större utsträckning ett systemfel än något som är inbyggt i läkarprofessionen. Att utveckla omvårdnadsprofessionen utifrån att sjuksköterskor ska kompensera för läkarnas ensidiga fokus på symtom och diagnostik leder inte till bättre vård. Låt oss i stället arbeta tillsammans för att skapa ett system som skapar utrymme för alla att bidra till helhetssynen på patienten.