Hem > Uncategorized > Omvårdnadsteorierna – med blandade känslor

Omvårdnadsteorierna – med blandade känslor

Så har jag avslutat min första termin på sjuksköterskeprogrammet. Efter någon vecka vetenskapsteori och en halv termin anatomi och fysiologi (som jag valde att inte tillgodoräkna mig eftersom jag ville se vad som ingår i utbildningen) ägnades andra halvan av terminen åt Sjuksköterskans profession och omvårdnad som vetenskap. 

Det har varit en omtumlande kurs. Jag har kastats mellan frustration över absurda texter och fascination över hur mina medstudenter kunnat hitta mening i det som för mig oftast framstått som en blandning av floskler och flum. Sjuksköterskor jag arbetar med har berättat hur den här kursen nästan fick dem att hoppa av utbildningen och det är få som inte himlar med ögonen när man nämner Katie Erikssons namn. Jag har svårt att skilja Katies teorier om lidandet från det lidande som obligatoriet att tvinga sig igenom hennes texter verkar ha skapat för generationer av nordiska sjuksköterskestudenter. Samtidigt har hennes indelning i sjukdomslidande, vårdlidande och livslidande givit mig en struktur för att se på vad som egentligen skapar lidande hos patienter. Hur ofta är det inte vårdens oförmåga att utgå från patientens behov som orsakar ett lidande som inte är en obligat konsekvens av sjukdomen i sig? Och vilket utrymme lämnar vi för patientens existensiella frågor när hon plötsligt går från frisk människa till sjuk eller skadad patient?

Katie Eriksson ger inga svar på frågorna. Hennes teorier är på en abstraktionsnivå dit patienten aldrig når. Sjukdomar eller sjukdomstillstånd nämns inte i hennes böcker och man ska inte förledas att tro att omvårdnadsteorier kan användas i den praktiska vardagen. Dessa syftar till att skapa ett teoretiskt ramverk för reflektion, något som man verkar ha lyckats väva in i sjuksköterskeprofessionen. I en vetenskaplig artikel om demensvård, där det är undersköterskorna som står för själva omvårdnaden, föreslår författarna att dessa skulle behöva reflektera över sina vårdmöten och att den processen skulle kunna guidas av en sjuksköterska. Det framstår som lite märkligt att sjuksköterskans kompetens inte ligger i den patientnära omvårdnaden, utan i det mer filosofiska reflekterandet. På sjukhuset har sjuksköterskor en del mer reflekterande möten, medan läkare oftare diskuterar medicinska frågor, men jag har aldrig tänkt tanken att det faktiskt ingår i grundutbildningen. Jag minns inte i vilket sammanhang, men jag reagerade på att en sjuksköterska utbrast: – Det här vet jag inte, utan jag måste ta lite tid att reflektera över det. 

Och här någonstans finns en spännande skillnad mellan den medicinska och den vårdvetenskapliga synen på vetenskap. Den medicinska vetenskapen utgår i från att det finns en sanning, även om denna ännu inte är helt klarlagd. Denna sanning står att finna i den vetenskapliga litteraturen och utgår ifrån en kombination av patofysiologiska processer som kan förklara logiskt varför en sjukdom uppstår eller en behandling fungerar och en evidensbaserad kunskapsbas byggd på studier av det faktiska utfallet i den komplexa verkligheten. Genom ökad kunskap omkullkastas gamla teorier. Komplexa begrepp definieras genom konsensus, så att vi är säkra på att vi talar om samma sak. 

Den vårdvetenskapliga synen på kunskap omfamnar osäkerheten och kallar sig för en humanvetenskap. Varje människa är så unik att hennes hälsa inte kan kvantifieras utan bara beskrivas. Djupare kunskap kan nås inte bara genom litteraturen, utan genom reflektion. Hälsa är individens egen upplevelse av fulländat mående på alla plan och det viktigaste begreppet är inte patient utan människa för det är som människor vi vill bli mötta av omvårdnadsexperterna. Och därmed är omvårdnaden förstås inte heller begränsad av eller till sjukvården, eftersom en så stor del av hälsan eller ohälsan är beroende av andra faktorer än sjukdom. 

Det intressanta är ju att jag håller med om den vårdvetenskapliga synen. Den medicinska vetenskapen har bara svar på en liten del av ohälsan som människor upplever. Och oavsett om den upplevda ohälsan beror på en ännu odiagnosticerad cancersjukdom eller på att kroppen bara speglar själens illabefinnande, måste den medicinska utredningen ske parallellt med omvårdnad av patientens kroppsliga, psykiska och existensiella välbefinnande. Jag tror att mycket av missnöjet med vården beror på brister i just den helhetssynen. Min tanke har alltid varit att vi läkare borde bli bättre på att möta de behoven, aldrig att vi skulle stå för det medicinska och sjuksköterskorna skulle bära patienterna genom processen. Visst kan jag se att det delvis har fungerat så på avdelningar och mottagningar. Kanske kan en del av sjuksköterskornas missnöje i slutenvården förklaras av att de förkortade vårdtiderna lett till att omvårdnaden förlorat utrymme. Men jag har aldrig hört någon sjuksköterska förklara att det är detta som är omvårdnad och att patienten behöver komma till mottagningen eller vara kvar på avdelningen för att de inte är omvårdnadsmässigt färdigbehandlade. 

Jag vet förstås inte om jag bara har hört medicinska skäl från sjuksköterskorna för att jag inte förstått det vårdvetenskapliga språket. Det var ju nytt för mig, men jag tycker mig nu ha börjat få en viss förståelse för begreppen. När jag, direkt efter ett seminarium, skulle delta på en paneldiskussion om patientbemötande kändes det naturligt att använda mig av begrepp som vårdande relation, vårdmöte och livsvärld. På seminariet hade läraren också förklarat att många begrepp är intuitiva, men att det finns något som kallas tröskelbegrepp. Hon undrade om vi visste vad det var, vilket vi inte gjorde. I den 500 sidor långa boken ”Vårdvetenskapliga begrepp i teori och praktik” nämns bara kärnbegrepp, grundbegrepp, praxisbegrepp, ethosbegrepp, evidensbegrepp och epistemologiska begrepp. Jo, förklarade vår lärare, tröskelbegrepp är sådana  som man inte förstår direkt utan måste arbeta lite med. Och ett sådant exempel är omvårdnad. 

Till min häpnad berättade hon hur hon först trodde att hon visste vad omvårdnad betydde men efter några år fick gå tillbaka och arbeta lite med det för att verkligen begripa innebörden. – Och det är ett tröskelbegrepp. 

Och även om jag någonstans kan uppskatta att vården får vara så där komplex och obestämbar, tycker jag att lärosätet sviker sina studenter. Ska man komma ut i ett yrke och hävda att man är expert på omvårdnad, till en sådan grad att man är lämpad att leda reflektioner i ämnet för dem som arbetat länge i vården men saknar den teoretiska förankringen; men bli svaret skyldig om någon försiktigt frågar vad omvårdnad är?

Kategorier:Uncategorized
  1. Yvonne Hedegärd
    juli 7, 2019 kl. 9:48 e m

    Så intressant Katrin! Du berör så viktiga frågor som är avgörande för vårdens framtid.
    Heja dig, vi måste våga utmana och våga ställa även de obekväma frågorna.
    Ser fram emot din nästa reflektion och inlägg. 👍

  2. Karin Dahlberg
    juli 10, 2019 kl. 12:12 e m

    Intressant att läsa, tänker att om en student skrivet så initierat, sakligt, kritiskt och samtidigt nyanserat, sp bra, så måste det vara en bra kurs ☺ och en bra student förstås ☺

  3. juli 12, 2019 kl. 7:23 e m
  4. Martin Wohlin
    juli 15, 2019 kl. 10:20 f m

    Klokt tänkt och skrivet,
    Jag håller med om att det naturvetenskapliga och det humanistiska vetenskapsdomänerna är långt från varandra. Om man som jag arbetar både inom medicinen och pedagogiken, så blir dessa krockar i syn- och förhållningssätt vardagsmat, men inte mindre tärande för det. På samma sätt verkar det bli om man omfamnar både vårdvetenskap och medicin, vilke tinte betyder att man ska låta bli. Bara att det kan vara svårt och tar tid.

  1. No trackbacks yet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: