En ny fas

Det känns som en evighet sedan jag skrev den där tweeten, men det har bara gått sex veckor. Det var först 2 mars jag insåg att något höll på att hända och att jag borde läsa på om den här nya sjukdomen, som jag kanske skulle få se något fall av. Fallbeskrivningarna från Kina gjorde mig orolig. Symtomen kunde vara ospecifika och det fanns stor risk för spridning till sjukvårdspersonal och medpatienter. Jag läste hur akutläkare i andra länder höll simuleringar och förberedde sig på att hantera alltifrån smittskyddsutrustning till svåra etiska dilemman. Italienska intensivvårdsläkarna hade skickat ut en varning att det här var på allvar.

När jag försökte lyfta frågan i de vanliga kanalerna möttes jag av ett oroande lugn. Få hade insett vidden av detta och det hade förstås inte jag heller. Det gör jag fortfarande inte. Samtidigt var budskapet från myndigheterna att vården stod beredd. Intensivvården hade börjat skala upp och smittskyddsenheterna hade förstås arbetat länge med detta. Akutsjukvården hamnade som vanligt i skymundan, trots att den fram tills alldeles nyligen dominerade media med krisrubriker.

Jag använde information jag fått för att snabbt öka krismedvetenheten. De email och dokument jag hänvisade till var egentlig offentlig handlingar, men det var ändå inte min avsikt att de skulle hamna i tidningen. Det gick för fort och var ett missförstånd mellan mig och journalisten. Tyvärr ledde artikeln också till att många läkare och akutläkare kände sig ifrågasatta och nedvärderande. Till er kan jag bara säga: Förlåt! Jag hade aldrig gjort detta om jag inte trott att det skulle rädda liv.

Bara några dagar senare är situationen helt förändrad. Många har jobbat hårt för att snabbt få på plats det som saknats, ett arbete som på de flesta ställen påbörjats före artikeln. Till min glädje ser jag hur den akutläkarstruktur som byggts upp under tjugo år skapar så mycket bättre förutsättningar för att hålla ihop organisationen i detta enorma tempo. Nicolina Carlsson, min underbara kollega i Lund, skriver i sitt fantastiska blogginlägg om hur förutsättningarna och instruktionerna uppdateras flera gånger per dag och hur hon som akutläkare kavlar upp ärmarna och hugger i. Vi kan det här! Att arbeta med begränsade resurser är centralt i vår specialitet.

Bekämpningen av Covid19-epidemin har gått in i en ny fas och det har även jag. Nu behövs inga visselblåsare eller tyckare, utan starkt ledarskap och lika starkt följarskap. Precis som på akutrummet behöver ledaren få utrymme att leda för att alla i teamet ska kunna göra sina jobb. Jag rättar in mig i ledet och följer varje protokoll till punkt och pricka för att det är enda sättet för mina chefer att säkerställa att resurserna räcker till och vi är säkra. Har jag bra förslag skickar jag dem till min chef, men har förståelse för att denna har information som jag inte har. Tillsammans är vi starkast.

Det här kommer att bli fruktansvärt tufft, men det kommer att ta slut. Jag har aldrig varit stoltare över att vara en del av Sveriges akutläkargrupp, samtidigt som det plötsligt är ointressant vilken specialitet eller personalkategori någon tillhör. Var rädda om er! Vi har aldrig varit så viktiga som nu.