Vem bryr sig om Corona?

En väldigt skrämmande lärdom från min tid på en akutmottagning i Botswana var hur snabbt jag förlorade orken att bry mig. Jag har alltid sett mig själv som idealistisk och empatisk, men när systemet hela tiden motarbetade mina goda avsikter, så att patienten ändå dog eller fick dålig behandling, kände jag till sist att det inte var lönt att kämpa. Det gick på några månader. Man måste sluta bry sig för att inte gå under själv. Det betyder inte att man inte kämpar för sina patienter. När man har en människa framför sig klarar man nästan alltid av att uppbåda den där glöden för just henne. Men när någon ringer om en patient som är någon annanstans, när väntrummet är fullt när man slutar sitt pass eller när man är hemma och får ett sms om att komma in och jobba, då blir det plötsligt lätt att säga nej. Nej, jag vill inte.

Jag är rädd att vi kommer att få se det i den andra coronavågen. I den första var det hela samhället tillsammans mot pandemin. Nu fortsätter folk att umgås inomhus, med motiveringen att de tvättar händerna och att alla med symtom stannar hemma. Vi vet att det inte räcker, men de allmänna råden som skulle få alla att bara umgås med familjen närmaste tre veckorna är visst fria att tolka som man vill.

Det är inte jag som kommer bli lidande av det. Vis av tidigare erfarenheter undviker jag anställning på arbetsplatser där man kan tvingas jobba under odrägliga förhållanden. Det är framför allt våra sjuksköterskor och undersköterskor som kommer att beordras till avdelningar de inte vill jobba på, till arbetstider som de trodde att de hade valt bort. Deras val står oftast mellan sjukskrivning eller att säga upp sig när de inte orkar längre. Båda alternativen är dåliga för dem själva och katastrof för verksamheten. De glada hejaropen om hjältarna i vården ringer falskt i mina öron. Men någonstans känner jag att jag har slutat bry mig lite.