Nu vet jag vad omvårdad är

Det känns som en evighet sedan den där första dagen på Karolinska Institutets campus i Flemingsberg. Jag gick fram till den kursansvariga och berättade att jag var läkare och att det kanske skulle innebära en del problem när jag nu skulle läsa sjuksköterskeprogrammet. Hon tittade förvånat på mig och svarade: – — Nej, varför då? Det här är ett helt annat yrke. Jag skrattade åt det de första två åren. Nu skrattar jag mer åt min egen naivitet. Hon hade ju rätt. Sjuksköterska är ett annat yrke, med andra uppgifter, andra mål och annan kompetens än läkare. Det är kompetensen att vårda en människa under en sjukdomsprocess som kan innehålla många medicinska moment, men i grunden är så mycket bredare.

Många läkare tror att de har omvårdnadskompetens. En nära vän till mig som är intensivvårdsläkare menade att läkarna ju kunde utföra sjuksköterskornas uppgifter men inte tvärtom. Det är en intressant brist på insikt, men nog inte ovanlig. För mig kom uppenbarelsen när jag fick möjligheten att testa ett nytt arbetssätt för att förkorta handläggningstiderna på en mindre akutmottagning under en vecka. Jag såg till att patienterna fick en läkarbedömning direkt när de kom till akuten och vi fattade snabba beslut om inläggning för de patienter som behövde det. En torsdagseftermiddag hade vi under en stund inga patienter inskrivna på akutmottagningen. Jag var så nöjd och kunde först inte tro mina öron när sjuksköterskorna invände mot det nya arbetssättet. De upplevde att det var patientosäkert. (Och när någon upplever att något är patientosäkert är det en tydlig indikator på att det antagligen är det.) Jag fick lära mig att när sjuksköterskor tar emot patienten i triaget gör de mycket mer än att bedöma hur snart patienten behöver träffa läkare. De bedömer också vilka omvårdnadsbehov patienten har under tiden på akutmottagningen. Att en sjuksköterska känner ansvar för sin patient är antagligen den bästa patientsäkerhetsgaranten som finns på akuten. Om alla patienter hade en sjuksköterska med förutsättningar att ta det ansvaret, skulle vi inte ha patienter som inte får smärtlindring i tid, som utvecklar trycksår under väntetiden på akuten eller som känner sig övergivna och ledsna. Vi är en lång bit ifrån god omvårdnad på akuten. I den tankeväckande studien av Andreas Rantala och kolleger om hur patienter upplever sin väntan på akuten, undrade en patient om någon skulle försöka rädda henne om hon började krampa och oroade sig för att dö utan att någon skulle märka det.

Sjuksköterskeutbildningen har också gett mig en ny syn på kunskap. Kunskapsteori ingår som en del i grundutbildningen. Vad är kunskap och hur vet vi att något är sant? Visst har vi fått lära oss att systematiska översikter av randomiserade studier är den högsta graden av evidens, men vi har också läst många kvalitativa studier om komplexa frågeställningar. Under min praktik på kardiologen hade en av kardiologerna gjort en frågesport för sjuksköterskorna med flervalsfrågor. En av frågorna rörde vanliga biverkningar av läkemedlet levosimendan som ges som en infusion inneliggande på avdelningen till patienter med grav hjärtsvikt. Rätt svar var huvudvärk. I alla fall enligt läkaren och enligt FASS som listar det som en mycket vanlig biverkan. Men ingen av de mycket erfarna sjuksköterskorna hade upplevt att en patient drabbats av huvudvärk. Vad är i så fall rätt svar? Jag tänkte att det kanske vore värdefullt för läkarna att samlas och höra sjuksköterskor berätta om sina erfarenheter av att ge olika behandlingar och läkemedel. Det gällde också i hög grad den specialistläkare som tyckte att den gamla, sköra patienten kunde förberedas för pacemakerinläggning även om operationen kanske inte skulle bli av. Damen grät när jag gick in till henne efteråt eftersom hela hon hade tvättats med desinfekterande tvål och det sved i hennes sköra hud. Läkaren hade ingen aning utan fattade förstås sina beslut i största välvilja, för att hon inte skulle gå miste om sin eventuella operation. Men det blev ingen pacemaker. Den läkare som skulle operera in den kom till avdelningen och träffade patienten. Sedan stack han in huvudet på sjuksköterskeexpeditionen och sa: – Jag är lite tveksam till den här operationen. Sjuksköterskorna brukar ha bra insikter i sådana här situationer. Vad tycker ni?

En annan spännande insikt var den avslutande praktiken med interprofessionellt lärande. Vi sjuksköterskestudenter skulle genomföra vården tillsammans med studenter från läkar-, fysioterapi- och arbetsterapiprogrammen. Vi hade ett seminarium där vi skulle undervisa varandra. Jag talade om omvårdnadsteorier. En arbetsterapistudent hänvisade i sin dragning till ett av deras teoretiska ramverk. Jag frågade läkarstudenterna: – vad har ni för teorier om hur man bedriver medicinsk vård? De skruvade på sig och svarade: – Ja, men det är väl det här med att ibland bota, ofta lindra, alltid trösta? Det klagas mycket på undervisningen i omvårdnadsteorier på sjuksköterskeutbildningen, men att diskutera och reflektera över hur vi ska vårda patienter och vad våra gemensamma mål för vården är, har jag svårt att se som onödigt.

Så fick jag det där beviset om legitimation som sjuksköterska från Socialstyrelsen.  Vem trodde att det skulle sluta så? Det gjorde jag väl knappt själv, men jag var ju tvungen att avsluta när det blev en så stor grej. Till alla mina medsystrar i ambulanssjukvården och akutsjukvården, till alla mina handledare och andra förebilder under praktikperioderna, till alla glada påhejare i sociala medier, alla som sa att min sjuksköterskeutbildning var viktigt och värdefull för dem och för professionen. Ett stort tack till er!

Det är skönt att vara färdig men också lite sorgligt. För det fanns aldrig någon master plan, någon baktanke om vart detta skulle leda. Det var bara en intressant utbildning och upplevelse att få möta patienter och personal som sjuksköterskestudent i stället för som läkare. Mitt mål var att förstå vad omvårdnad är. Jag tycker att jag har uppnått det.