Allt finns – men inte för alla som vill

Hamna. Ett ord som går fort att lära sig på swahili och funkar till så mycket. Hamna shida – det finns inga problem. Hamna wasiwasi – det finns inget att oroa sig för. Hamna – det finns inte. I Tanzania kunde det driva mig till vansinne när det var något som behövdes till patienterna. För det var ofta grejer som fanns någonstans, men ingen riktigt visste var, eller utrustning som borde finnas men där ingen tagit ansvar för att det skulle fungera. Jag kände igen mentaliteten från min upplevelse i Botswana. “Hamna” och en axelryckning är en överlevnadsstrategi när man växer upp i en värld med knappa resurser. I byn på Tanzaniska landsbygden, där jag tillbringade några veckor på sjukhuset i höstas, var människorna präglade av begränsningarna av vad som fanns tillgängligt för dem. Föräldrar hade ofta inte råd att köpa insulin till sina diabetessjuka barn. En del patienter som lagts in skrevs ut för tidigt eftersom släkten inte längre hade råd att betala. Skiktröntgen fanns på ett sjukhus som låg två timmar bort och transporten dit var dyr och besvärlig. Den vård man erbjöds var den som fanns. Patienterna efterfrågade sällan något mer eftersom de visste svaret: hamna.

Det är inte svårt att förstå att man i den kulturen accepterar när läkaren säger att något inte finns eller inte är möjligt. Men hur ska vi begränsa vårdkonsumtionen i ett system där utbudet är enormt? Och där räkningen betalas av de gemensamma resurserna? Jag tänker på det när människor söker till närakuten för problem som inte är akuta för att de vill få reda på varför det känns som det gör. Sjuksköterskan i kassan har redan förklarat att vi inte gör utredningar på närakuten. Hamna. Vi har ett hänvisningsstöd i Stockholm, utarbetat av hälso- och sjukvårdsförvaltningen, som säger att man inte ska komma till närakuten för denna typ av problem. Hamna. Men, invänder personen, det går inte att komma fram till vårdcentralen. Eller kanske har man redan varit där och fått beskedet att man ska avvakta och återkomma om det inte blir bättre, att magnetkameraundersökning inte görs förrän efter en viss tid. Hamna. Och eftersom man inte får hjälp någonstans måste man nu komma in på närakuten och där får man efter en stunds väntan träffa mig som ska förklara att detta inte alls är rätt ställe för den här typen av problem. Jag ser redan i den digitala patientliggaren att det här inte är en person jag kommer att kunna hjälpa och det skapar en stress i mig som jag inte vill acceptera. Med ett, med viss ansträngning, valt leende hämtar jag in personen. Jag lyssnar. För det finns inget annat sätt att möta sorgen och lidandet hos den som känner sig avvisad av hela sjukvårdssystemet. Jag tröstar och uppmuntrar, försöker förklara. Det finns ingen enkel medicinsk lösning på dina problem. Hamna. Personen protesterar – men man måste väl kunna ta reda på varför? Kanske, men det är osannolikt att en utredning skulle förklara det och om det går över av sig själv behöver vi ju inte göra någonting. Det kostar enorma resurser om varje liten fråga ska besvaras av ett samtal till 1177, varje litet symtom ska mötas av ett digitalt läkarbesök och de större av en skyndsam bedömning på vårdcentral eller akutmottagning, följt av en utredning med provtagning och röntgen. Jag försöker förklara att det är resurser som inte finns. Hamna. Men så inser jag att resurserna visst finns. Det är bara att de tas från andra områden där de skulle göra större nytta. Jag, liksom alla andra som möter patienterna, kan skicka dem vidare till en högre vårdnivå eller beställa de där undersökningarna. Vi kan inte med trovärdighet hävda att något inte finns utan behöver hjälp att begränsa tillgången till vård som har låg sannolikhet att leda till bättre hälsoutfall för patienterna. Det är ett politiskt ansvar. Finns det några politiker som är villiga att ta det? Låt inte svaret vara: hamna.