Hur ser vi till att våra sköraste äldre får den vård de behöver och vill ha?

Det är min första praktikvecka som sjuksköterskestudent på det särskilda boendet för dementa. Vi ska ta upp Gunnel till frukosten. Den specialistutbildade undersköterskan förklarar alla moment. Hon småpratar med Gunnel som verkar sova djupt genom processen som lyfter henne från sängen upp i en specialanpassad rullstol och slutar vid matbordet. Undersköterskan berättar vilken mat jag ska ställa fram och hur den ska placeras för att Gunnel ska kunna äta den, hur kaffet ska serveras. Förundrad plockar jag fram det ena efter det andra framför den alltjämt sovande Gunnel. – Kan hon verkligen äta själv, undrar jag? Andra sysslor väntar och när jag kommer in i matrummet igen är maten uppäten och kaffet urdrucket. Jag undrar om undersköterskan driver med mig. Gunnel ser fortfarande ut att sova. När jag går fram för att plocka undan porslinet, tittar hon upp och ser mig i ögenen. – Tack! Du är snäll, säger hon och ler. Lite senare försöker jag få i henne medicinerna och möts i stället av en arg blick och ett väsande avfärdande. Den erfarna undersköterskan som känner Gunnel lirkar i henne de krossade pillren. 

Jag har tänkt mycket på den här erfarenheten. Det slog mig direkt att Gunnel skulle fara otroligt illa på sjukhuset. Inte ens den mest kunniga, erfarna och omtänksamma omvårdnadspersonalen skulle förstå att Gunnel kan äta själv och inte vill bli matad. Man skulle försöka få i henne på alla sätt och kanske tolka hennes matvägran som att hon inte vill ha varken mat eller vård. Eventuellt skulle man försöka med dropp, men jag tror inte att Gunnel skulle acceptera att bli stucken i armen och jag kan inte föreställa mig att hon skulle låta infarten sitta kvar. Resultatet skulle med stor sannolikhet bli att hon fick mindre näring än på sitt boende i en miljö som hon inte kände igen. Den som försökte sätta på en syrgasgrimma eller ens en saturationsmätare, skulle mötas av hennes stränga blick och ett vasst ”Du är elak!”. Risken är överhängande att Gunnel skulle få lugnande mediciner för att tolerera sjukhusvistelsen och behandlingen, mediciner som ökar risken för fall och akut förvirring. 

På akuten väljer vi liv före välmående. Jag gör allt jag kan för att skapa trygghet, värna personens integritet och för att minska smärta och obehag. Men om livet hänger på det så utgår jag ifrån att patienten är beredd att göra avkall på allt detta. Det skär i hjärtat när patienten som är döende i lungcancer tvingas ligga ned, panikslagen av andnöd, för att vi ska kunna röntga lungorna, men om det finns något behandlingsbart som vi ska åtgärda måste vi veta vad. Priset är risken att dö ensam på röntgenbritsen i stället för hemma i sängen omgiven av familjen. Om det är värt att betala vet bara patienten och jag hoppas att hon har fått chansen att ta ställning. I den akuta situationen har jag inget annat val än att göra mitt bästa för att förlänga livet. 

Där jag gjorde min praktik fanns ingen saturationsmätare för att mäta syremättnaden hos den boende som blev svårt sjuk i blodförgiftning. Vi kunde inte göra så mycket mer än att ringa efter ambulans. Den som bor i eget boende kan få mer avancerad sjukvård i hemmet än den som bor på ett särskilt boende. Det här är ingen resursfråga utan en kulturfråga och en ovilja att släppa in sjukvården i äldreomsorgen. Man vill att de särskilda boendena ska vara en hemlik miljö med fokus på god och näringsrik mat och meningsfulla, stimulerande aktiviteter. Jag ser egentligen ingen motsättning i att bedriva högkvalitativ sjukvård i hemmiljö och att ge god omvårdnad, men organisatoriskt finns det ett motstånd. 

När vi nu står inför en ökning av antalet covidfall måste vi snabbt lyfta den uppseglande debatten om människor på särskilda boenden som nekats sjukhusvård. Det är viktigt att återställa förtroendet och att visa en tydlig plan för hur varje individ ska få den vård hon är betjänt av och vill ha. Om begränsningar införs på grund av resursbrist, så som i våras, är det viktigt att ansvaret ligger hos ledningen och inte på enskilda medarbetare. Annars kommer inte bara ambulanssjukvården och akutsjukvården att överbelastas, utan människor kommer att berövas ett värdigt och skonsamt slut på livet. 

En undersköterska på ett sjukhem beskrev i radion i våras hur hon älskade sitt arbete med de demenssjuka:  – ”Man bygger upp kärlek och man blir vän med dem.”  

Visst kan vi erbjuda syrgas och dropp på akuten, som för några få kan göra skillnad, men någon djupare kärlek och kunskap om individen blir det tyvärr inte tal om. Jag hoppas att vi tar tillfället i akt att förbättra både sjukvård och omsorg om våra mest sköra äldre. 

En allvarlig händelse

Det piper i RAKEL-apparaten när vi får larm och inom 90 sekunder ska vi vara i bilen på väg mot en brand, en trafikolycka eller annan händelse. På vägen ut hör vi uppdateringar av polis eller räddningstjänst om läget på plats genom den gemensamma RAPS-kalaneln på radion. Första ambulans på plats, eller om det är vi med akutläkarbilen, lämnar en vindruterapport till övriga enheter och SOS-alarm, enligt en bestämd mall: METHANE. Första bokstaven, M, står för Misstänkt allvarlig händelse. Sista bokstaven, E, står för Extra resurser som behövs.

Det är extremt ovanligt att det där larmet vi får slutar i en allvarlig händelse att de resurser vi inte räcker till för att bedriva vård på samma höga standard som vanligt. Ändå har vi ett nationellt system för prehospital sjukvårdsledning som vi utbildas i och övar. Vi följer samma struktur vid alla olyckor, eftersom man vid första utlarmningen har så begränsat med information. Det är en del av katastrofplanen. Att aktivera den innebär inte att man står i en katastrof, utan att man använder verktygen i den för att förebygga en.

SOSFS 2013:22 Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd om katastrofmedicinsk beredskap

Nu står Sverige inför ett hot om en pandemi. Lyckligtvis har vi en väl fungerande smittskyddsorganisation i Sverige. Vi har ett starkt organiserat samhälle och en bildad population som har högt förtroende för myndigheter. Det ger oss fantastiska möjligheter att mildra effekterna av det nya coronavirus som snabbt breder ut sig.

Akutsjukvården i Sverige har brister, vilket ju diskuterats flitigt i media senaste månaderna. Det är för många patienter som kvarstannar på akuten i väntan på plats på avdelning. Akutmottagningarna bemannas av juniora läkare, ofta från många olika kliniker på sjukhuset, vilket gör det svårt att sprida information och skapa rutiner. På akuten råder någon typ av undantagstillstånd från resten av sjukhusets regler. Det är till exempel inte ovanligt att en patient som måste vårdas på enkelrum på grund av risk för smitta, ligger i korridoren på akuten i väntan på plats på avdelningen. Patienter som överförs från ett sjukhus till ett annat, hänvisas till akuten för inskrivning, liksom många patienter på mottagningar.

Folkhälsomyndigheten bedömer sedan 2 mars att det finns en måttlig risk för att det pågår en spridning av det nya coronaviruset i Sverige. Stora utbrott i Lombardiet i Italien och Wuhan i Kina har lett till katastroftillstånd. Det är en tydlig signal om att akutsjukvården behöver förbereda sig:

Folkhälsomyndighetens hemsida, 8 mars

• Vi måste minimera risken för smittspridning på akutmottagningen genom exemplarisk följsamhet till hygienregler och genom att aktivt arbeta för att minimera antalet patienter som är inskrivna på akutmottagningen vid varje given tidpunkt. Det innebär att patienter behöver styras till mottagningar eller direktinläggning på avdelning.
• Patienter med lindriga infektionssymtom måste avvisas från akuten snarast möjligt.
• Svårare sjuka patienter med infektionssymtom behöver hållas åtskilda från andra patienter på akuten.
• All personal på akuten behöver utbildning om Covid19, såväl symtombild som hur sjukdomen utvecklas över tid, så att man kan identifiera sjukdomsfall.

Att öka kunskapen om Covid19 och beredskapen för att ta hand om sjuka patienter är helt i linje med Folkhälsomyndighetens och WHOs rekommendationer. Över hela Sverige pågår detta arbete och vi i akutsjukvården måste ta vår del av ansvaret. Eftersom våra akutmottagningar är sårbara behöver vi hjälp av såväl allmänheten som resten av vårdorganisationen för att skydda dem. De åtgärder som behövs är samma som har behövts länge för att stärka patientsäkerheten på akuten. Nu är vi mitt i en situation som snabbt förvärras. Misstänkt allvarlig händelse?: Ja

Det är dags att aktivera katastrofplanen.