Ett organiserat kaos ger den bästa arbetsmiljön på akuten

Många oroas över arbetsmiljön på akuten. Sköterskorna slutar. Något måste göras.
Jag håller med, men jag tror inte att de konventionella lösningarna fungerar.

Akutsjukvård är till sin natur oplanerad. Vi som älskar att arbeta på akuten avskyr regelbundna arbetstider med planerade möten, rutiner och tider. När vi kommer till jobbet vill vi inte redan veta i detalj vad som kommer att hända. Vi stimuleras av de snabba tempoväxlingarna, där man kan gå från ett hjärtstopp till att hålla förvirrade farbröder i handen så att de inte smiter iväg från akuten. Våra sköterskor är experter på att övervaka svårt sjuka patienter, samtidigt som de tar emot ordinationer och för femtioelfte gånger artigt förklarar för otåliga patienter att ingen vet när det är deras tur. Det är en unik kompetens som inte erkänns. I stället för att stärka den, införs trubbiga triageinstrument och tidsregler, som gör att sköterskorna inte längre tillåts prioritera sköra patienter med särskilda behov. Sådant är stressande.

Vissa dagar larmar det i ett på akuten. I slutet av passet kan en sköterska berätta hur ingen varken hann äta eller gå på toaletten, men, och här bryter det stora leendet ut: – Vilket jäkla flyt vi hade!
För det är den där känslan. När vi känner ambulanspersonalen och får en riktigt bra rapport. När alla på akutrummet vet vad de ska göra. När vi kopplar upp, tar odlingar, smärtlindrar, ringer, dokumenterar, kommunicerar med varandra och med patienten. När patienten som så behöver får gå direkt till avdelningen. När allt det fungerar och vi känner att vi gör ett riktigt bra jobb. Då trivs vi på akuten. Då kan vi ta att det finns dagar som blir alldeles för stressiga.

Det är inte de intensiva arbetspassen som sliter ut oss. Det är sirapen. När den lilla dementa damen som tjoar i korridoren inte får komma till avdelningen. När läkarna beställer undersökningar som alla vet inte är akuta. När röntgensvaret aldrig kommer. När patienten som sköterskan försökte hänvisa till vårdcentralen tjatar om att hon inte orkar vänta längre. När man mitt i allt kaos ska avbryta det man håller på med för att någon bestämt att man måste ta lunch en viss tid, eller ha ett avstämningsmöte för att säkerställa att man följer ett arbetssätt som bestämts av någon som tror att akuten är en bilfabrik.

Det går att skapa en bra arbetsmiljö för oss på akuten. Den kommer inte att passa en kontorsråtta, men vi kommer att vara nöjda. Vi kommer att se till att vi får äta, vila, skratta och gå på toaletten. Och vi kommer att göra det som är viktigast av allt för vår arbetsmiljö, att få prioritera akut sjuka patienter. Men det kräver att vi får stöd av resten av sjukvårdssystemet, såväl öppenvård som slutenvård. Kan vi få det?